1nr 2014defacto

u Vilken roll ska EU ha? u Lampedusa: Vad hände sen?

En idépolitisk tidskrift från Gröna Studenter

deFacto2 deFacto2 deFacto2

deFactoRedaktion

Josef MolinLayout

Frida JohnssonChefredaktör

Ann Catrine Westmanredaktör

Kurdo Baksi

Skribenter i detta nummer

Trevlig läsning! deFacto – redaktionen

deFacto är Miljöpartiets studentförbund Gröna Studenters idéburna tidskrift. I varje nummer presenterar vi aktuell och framtidsrelevant forskning, debatt och reportage med ambition om att bidra till en grön idéutveckling.

Kontaktdefacto@gronastudenter.se facebook.com/defactogronwww.gronastudenter.se defactobloggen.wordpress.com

D e båda valen närmar sig med stormsteg.Med tanke på valet till Europaparla-mentet handlar detta årets första num-mer om Europa och EU.

Vi står inför en brytpunkt då det eu-ropeiska samarbetet börjar krackelera, i

många europeiska länder råder fortfarande ekonomisk kris med hög arbetslöshet och kraftiga nedskärningar i välfärden. Samtidigt lägger sig EU i allt mer av den nationella politiken till många länders förtret. I Stor-britannien planeras till och med en folkomröstning om att lämna eller vara kvar i EU. Läget har aldrig varit bättre för en EU-kritisk diskussion som skulle kunna gynna de gröna. Men hur går vi vidare?

Det finns många områden att ta ställning till där det inte är självklart vad en grön linje är. Behöver vi mer överstatliga beslut för att klara miljökriserna eller större frihet för medlemsländerna? Hur ska migrationspolitiken i EU förbättras? Det är inte bara migration mellan EU och resten av världen som behö-ver beaktas, utan även migration inom EU. I många kommuner har man svårt att veta hur man ska ställa sig till den växande skaran EU-medborgare som inte omfattas av de sociala skyddsnäten. Krav har rests på förbud mot tiggeri och bosättningar rivits.

Tidskriften deFacto fortsätter att utvecklas. Vi har precis inlett ett samarbete med Green European Journal, en tidskrift för grön debatt i Europa, för att öka vår internationella bevakning. I detta nummer hittar du bland annat artiklar om en grön europeisk identitet från de flamländska gröna.

Vi har också sedan årsskiftet börjat lägga ut mer material på bloggen för att fler ska kunna ta del av den gröna debatten, kika gärna in på tidskriftende-facto.se. Vi vill också passa på att välkomna två nya redaktionsmedlemmar; Ann-Catrine Westman och Kajsa Karlström.

Vi får in mer texter och kommentarer från er läsare vilket vi är glada över, fortsätt att höra av er. Era syn-punkter och idéer är mycket värdefulla i vårt arbete för att fortsätta förbättra deFacto.

Malene Jensenredaktör

Bodil Ceballos

Meyrem Almaci

ThomasDrostredaktör

Isabella Lövin

Karolina Skog

Mattias Näsman

Björn Åhlin

E Karin Svensson Smith

Max Andersson

Linnéa Engström

Hanna Svensson

Kajsa Karlströmredaktör

deFacto 3deFacto 3deFacto 3

deFactoEn idépolitisk tidskrift från Gröna Studenter #1, 2014

n Innehållw Nedslag: Från vår omvärld 4

Tema: Europa 6

w Isabella Lövin ”Det spelar roll vem som sitter i EU-parlamentet” 8

w Karin Svensson Smith De har lösningen i sina egna händer 10

w Debatt: Ett grönt Europa Vilken roll ska EU ha? 13

w Bodil Ceballos Europas regeringar tar strid mot medborgarna 16

w Björn Åhlin Lampedusa Vad hände sen? 18

w Kurdo BaksiEU:s grindvakt fängslar tusentals 22

w Meyrem Almaci Gästfrihet och integration i Europa 24

w Linnea EngströmPutin är priset för vårt fossila beroende 28

w Samtalet: Gröna visioner för ett framtida Europa 30

w Recension: Kaos – ett grekiskt krislexikon 36

w Hanna SvenssonMålet är att vi ska känna gemenskap 38

Övrigt i deFacto

w Analys: Mattias Näsman 41

w Studenten: Johanna Hjertquist 46 16

3628

deFacto4 deFacto4 deFacto4

Nedslag Från vår omvärld:

Alla flörtar med landsbygdens folk

Miljöpartiets Gustav Fridolin utmanar Centerns Annie Lööf

på debattrunda om vilket som är det ”riktiga” landsbygdspartiet. Sverige är Europas mest urbaniserade land och inflyttningen till storstäderna bara ökar. Ändåt tävlar alla riksdagsparti-er om att vara ”landsbygdspartiet”. Eh… varför då? (ur VI nr 12 December 2013)

DJURPOLITIK I EU

Under nästa mandatperiod kommer EU-kommissionen att lägga fram ett förslag till en heltäckande EU-lag om djurvälfärd. Det blir en utmärkt möjlighet att gå från ord till handling för alla som påstår sig bry sig om djuren.

Miljöpartiet kommer ta strid för att djur inom hela EU ska få rätt att bete sig natur-ligt, vilket givetvis kräver stora förändringar i djurhållningen. Idag behandlas de flesta djur vi föder upp mer som saker än som le-vande och kännande djur. I valmanifestet för EU-valet vill Miljöpartiet bland annat stoppa osund avel som skapar lidande för djuren. Det skulle innebära slutet för de broiler-kycklingar som ensamma utgör en majoritet av de landlevande djur vi äter.

Det är ingen slump att Djurens Rätt har blivit en av Sveriges största organisationer på Facebook med över 200 000 likes. Djurplåge-riet måste stoppas.

Göran Hådén

Biltrafiken minskarBilkörningen minskar i Sverige och kommer troligtvis aldrig nå upp till tidigare nivåer, rap-porterar Göteborgs-Posten. Minskningen beror inte på lågkonjunkturer, utan snarare för att folk allt oftare väljer cykel, buss, spårvagn eller tåg. Ökande kostnader för att äga och köra bil, förtätningen av städer, och att bilen allt mindre utsträckning ses om en statussymbol är några förklaringar till att fler väljer bort bilen.

Foto:PA

TR

ICK

TR

ÄG

ÅR

DH

u Stefan de Vylder Eurokrisen

u Helle Larssen Tystnadens Europa

u Fabrizio Gatti Bilal: på slavrutten till Europa

u Lisa Bjurwald Europas skam: rasister på frammarsch

En uppsjö av ny litteratur om Europa och EU har lanserats de senaste året, här kommer tips på de bästa politiska böckerna med Europa tema.

BOKHÖRNAN: EUROPA

Större öppenhet inom forskningen

deFacto 5

En undersökning av Johan Ehren-berg och Sten Ljunggren visar att det skulle kosta 140 miljarder att

införa medborgarlön. Det är mycket pengar. Men bara att avskaffa jobbskatteavdraget skulle ge 99 miljarder. Lägg därtill en höjd bo-lagskatt och slopande av försörjningsstöd och studiebidrag så är finansieringen ordnad.” ur After Work – farväl till arbetslinjen, 2013

Glädjande nog går utvecklingen mot öppen tillgång till forskningsresultat, så kallad open access, allt snabbare. För att söka medel från bland annat EU:s nya stora forskningsprogram Horizon 2020 krävs att forskningsresultaten publiceras open access och parallellt med det arbetar Vetenskaps-rådet och Kungliga biblioteket med att ta fram nationella riktlinjer för just öppen tillgång. Idag går dock Regeringens nationella politik när det gäller fördelning av medel helt emot open access. Man har valt att premiera ”kvalitet” ur ett snävt perspektiv, där bland annat citeringar och externa medel är mått på framgång. När ska Regeringen på allvar börja signalera att open access faktiskt lönar sig?

Så många procent av väljarna kan komma att rösta på Miljöpartiet i valet till Europa-parlamentet 2014, enligt en undersökning genomförd av Novus Opinion som publice-rades 11:e februari.

15,7Drygt två månader före valet till Europaparlamentet har Sveri-gedemokraterna ännu inte gett besked om vilka andra partier man vill samarbeta med, eller om man ens vill samarbeta.

Jimmie Åkesson sa i februari till flera medier att SD kan tänka sig ett samarbete med franska högerextrema Nationella Fronten. Något hans presse-kreterare dementerade någon dag senare. Partiet utesluter inte att de kom-mer att bli politiska vildar var beskedet då.

En partigrupp har ett helt annat politiskt inflytande än enskilda ledamöter. Bland annat får partigrupper mer talartid och

fler utskottsplatser. En EU-par-lamentariker som inte tillhör en partigrupp saknar därmed i princip inflytande.

SD:s systerparti Danskt Folkeparti sitter i dag i den nationa-

listiska och EU-kritiska högergruppen EFD, till-

sammans med bland andra finska Sannfin-ländarna och brittiska Ukip. De har uteslutit ett samarbete med

Nationella Fronten på grund av partiets rötter i

antisemitism.

Enligt en undersökning genom-förd av Novus Opinion kommer Sverigedemokraterna att få drygt sex procent av rösterna i EU-valet och för första gången komma in i Europaparlamentet.

Högerextremister eller politiska vildar är frågan …

Foto:PA

TR

ICK

TR

ÄG

ÅR

DH

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto6

25 maj röstar Sverige till Europaparlamentet. Det är det femte Svenska parlamentsvalet som hålls sedan Sverige blev medlem 1995.

400 miljoner Ungefär så många röstberättigade medborgare har EU. Det gör valen till de största transnatio-nella valen i världen och de näst största demo-kratiska valen till ett parlament.

Produktionen av varor och tjänster (BNP) inom EU är

större än den amerikanska ekonomin: 12 945 miljar-

der euro (2012).

EU:s befolkning utgör 7 procent av jordens befolkningen men

EU:s utrikeshandel står för cirka 20 procent

av världshandeln. Källa: europa.eu

Landet saknar också en procentspärr i valet. Med sina 96 platser innebär det att ett parti måste få minst 1,04 procent av rösterna för att komma in. Källa: europaportalen.se

Tyskland är det överlägset största av EU:s 28 medlems-länder. Landet har lika stor befolkning som de 17 minsta EU-länderna tillsammans. Knappt 82 miljoner invånare. Tyskan är också det vanligaste förstaspråket i EU.

I Europarlamentet är tyskarna med sina 96 parlamentariker nästan lika många som de elva minsta ländernas tillsammans (99 stycken) och hela 13 procent av alla parlamentariker.

1,57 miljarder euroSå mycket mottog Sverige euro i EU-stöd under 2012. Pengarna gick till:n 1,02 miljarder (65 procent) till jord-bruksstöd, (EU-genomsnittet ligger på 47 procent.)n 270 miljoner (17 procent) till Forskning och utveckling (EU-genomsnittet 10 procent).n 162 miljoner euro (10 procent) till regionalstöd, (EU-genomsnittet 38 procent.)

3,29 miljarder euro

Så mycket bidrog Sverige med till EU-budgeten (efter rabatt) under samma år. Sverige samlade också in 613 miljoner i tullar och jordbruksavgifter åt EU, av vilka Sverige själva

fick behålla en fjärdedel som en administrativ avgift.

källa: Europeiska kommissionens ekonomiska rapport 2012.

Bild från Schengenmuséet i Luxemburg.

Orten där gränserna mellan Luxemburg,

Tyskland och Frankrike möts i Moselfloden.

Foton: STOCKVAULT

deFacto 7

deFacto8

H ar man någon gång fått ige-nom lagstiftning som får världsomspännande konse-kvenser är det svårt att inte känna sig en smula entusi-astisk.

Jag har förmånen att sitta i världens enda transnationella lagstiftande församling. Ett unikt demokratiskt experiment. En för-samling som vissa månader ger mig gråa hår när man röstar för särskilda stöd och utsläppsrätter till stålindustrin i 28 länder, men nästa månad ger mig närmast glädje-chocker när en överväldigande majoritet röstar för förbud mot överfiske, eller för den mest ambitiösa klimatpositionen av alla EU:s institutioner.

Jag har lagt förslag och fått med mig ma-joriteter i detta parlament som exempelvis har uppmanat EU-kommissionen att anta en global strategi emot illegalt fiske. När den högst ansvariga inom Kommissionen, grekiska Maria Damanaki kom tillbaka till parlamentet och berättade att hon nu tagit flera steg i linje med det betänkande jag skrivit, kändes det minst sagt högtidligt. Nu har EU inlett ett samarbete med USA och Japan för att försöka stänga världens främsta fiskimportmarknader för illegalt fiskad fisk. En lång rad länder i världen har ändrat sin fiskerilagstiftning och satsat på kustbevakning och kontroll under hotet av att stängas ute från dessa marknader. Innan mandatperioden är slut planerar Damanaki att resa till Kina och Ryssland för att få ett samarbete också med dessa svåra, men vik-

tiga spelare. Det här är bara ett av otaliga exempel på där EU kan spela en konstruk-tiv roll, och där parlamentet är pådrivande i positiv riktning.

Det spelar roll vem som sitter i EU-parla-mentet, det kan inte sägas för många gång-er. Parlamentet har makt, och den makten kan användas på ett konstruktivt sätt som ser förbi nationella särintressen och som tar i globala, gränsöverskridande frågor som inga nationella parlament ensamma kan göra något åt. Eller så kan makten användas i en destruktiv riktning. Mest fördelar åt mig och mitt land. Strunt i om-världen, strunt i kommande i generationer. Låt oss skjuta våra vargar, låt oss elda våra kolkraftverk, låt oss utnyttja barnarbetare i tredje världen – EU ska hålla sina tassar borta från vår omedelbara bekvämlighet!

Vad kommer EU-valet att handla om i år egentligen? Risken är överhängande att det kommer att handla om detaljkritik mot EU istället för visioner för världen. I Europa är tendensen tydlig; korruptionshärvor, bank-kriser och flyktingströmmar skylls alla på något outgrundligt vis på EU. I Storbritan-nien kör tabloid-pressen ordet ”EU” syno-

nymt med skurkaktigt i rubrikerna. EU be-stämmer ditt. EU bestämmer datt. Och så kommer EU-migranter hit. Inte invandrare längre, utan just ”EU-migranter”!

Jag har en vision för världen, som bygger på ett globalt medvetande och solidaritet med allt levande nu och i framtiden. Jag vet att inget annat är hållbart, eftersom allt hänger ihop. Vi lever ju redan i en globa-liserad värld; reser, pluggar, köper kläder sydda på andra sidan jordklotet, surfar på nätet, kan se krigsförbrytelser via webka-meror samtidigt som de sker; miljögifter och klimatgaser förs med havs och luft-strömmar över hela planeten. Inget land kan idag stänga sina gränser, hela idén är fullkomligt absurd.

Vad finns det då för alternativ till fördju-pad integration och mer samarbete? Min-dre samarbete? Resa nya murar vid grän-serna? Knappast. Samarbete är enda sättet att skydda de unika värden vi vill behålla. Bara om vi verkar för höjda och harmoni-serade miljöregler, sociala standarder och djurskyddsregler konkurrerar Sverige på samma villkor med resten av världen.

Jag ser EU som ett verktyg med vilket vi faktiskt kan förändra världen till det bättre. Jag hoppas innerligt att debatten ska hand-la om vad vi vill göra med detta fullständigt unika transnationella verktyg – inte om huruvida vi ska ha det!

Isabella LövinEuropaparlamentariker (MP)

”Det spelar roll vem som sitter i EU-parlamentet”

Vad kommer EU-valet att handla om i år

egentlige n? Risken är överhäng-ande att det kommer att handla om detaljkritik mot EU istället för visioner för världen.

deFacto 9

Foto: FredriK HjerLing

deFacto10

Foto: iST

OC

KF

oto: STO

CK

VAULT

deFacto 11

F ör att klimatomställningen ska hamna överst på den politiska agendan krävs ett folkligt tryck som avkräver politiken de be-slut som är en förutsättning för att det ska vara möjligt att

leva klimatsmart i vardagen. Det finns goda förutsättningar – alla vill ju att det ska fin-nas en beboelig värld för barn och barnbarn att växa upp i. Men det som hörs, från fält-biologer, Föräldrarvrålet med flera är i första hand vrål; opinionen bör bli mer artikulerad och fokuserad på konkreta krav för att kunna påverka de politiska besluten. Det finns ett sug efter en positiv framtidsberättelse där klimatomställning inte bara är restriktioner, höjda klimatskatter och tagelskjortor. En hoppingivande berättelse där lösningarna tacklar både klimatkris, arbetslöshet och so-ciala klyftor.

Klimatomställningen och hela EU-pro-jektet behöver få en folklig förankring.

Jag vill medverka till en rörelse som mot-svarar den som följde på FN-konferensen i Rio 1992. Då startades lokala Agenda 21-grupper i många kommuner över hela

världen för att göra lokala handlingspla-ner för en hållbar utveckling. Kanske kan omställningsrörelsen ses som en nutida motsvarighet, eller de lokala initiativen för stadsodling? I frustrationen över de resul-tatlösa globala klimattoppmötena försöker människor ta framtiden i egna händer. I de länder som drabbats värst av skuld- och valutakris ses cykling växa fram som en stark trend när eget bilinnehav inte är eko-nomiskt möjligt. Återanvändning och repa-rationer får sannolikt ett uppsving både där fattigdom breder ut sig och i rika områden där vintage blivit chickt. De goda exemplen kan användas som inspiration och konkre-tisering av hur det fossilbränslefria och ekologiskt hållbara samhället kan gestaltas.

Om de internationella klimatförhand-lingarna har trampat vatten de senaste tjugo åren så händer det desto mer på lokal nivå. Det är framförallt ett antal städer som ut-märker sig genom att politiska ledningar i dialog med invånarna skapar innovativa åtgärder som minskar sårbarheten gente-mot den klimatförändring som pågår och samtidigt reducerar utsläppen av växthus-gaser. Lösningarna är företrädesvis multi-funktionella, det vill säga åtgärder som ger goda effekter på minst två problem, och har uppnåtts i partnerskap med invånargrupper, företag, och andra samhällsaktörer.

I Hamburg planerar man att skydda sta-den med ett grönt nätverk som ska täcka 40 procent av stadens yta. För att få plats med denna växtlighet och samtidigt ett rik-

ligt utrymme för cykeltrafik ska biltrafiken minska kraftigt. Förutom ökad resiliens förväntas dessa klimatomställningsåtgär-der höja stadens attraktivitet och leda till förbättrad hälsa.

Melbourne har uppmanat till anläggning av regnträdgårdar. Dessa liknar vanliga rabatter men är utformade för att kunna rena och fördröja regnvatten. De inhemska växter som används klarar även långvarig torka utan att bevattnas. Regnträdgårdarna har visat sig vara effektiva både som filter för föroreningar och för att motverka över-svämning. Detta sätt att bidra till klimat-säkerhet har blivit så populärt bland Mel-bourneborna att 10 144 sådana trädgårdar har anlagts.

När dricksvattnet hotas att bli kontami-nerat av översvämningar vid några tillfäl-len avkrävdes staden Portland i Oregon, med hänvisning till lagtexten i Clean Wa-ter Act, att ett säkert översvämningsskydd skulle inrättas. För att motverka översväm-ningar har långa sträckor med svackdiken anlagts mellan trottoarer och nya cykelvä-gar som kallas ”Green Streets”. Dessa cykel-vägar, som på flera ställen skapats där det tidigare var gatuparkering för bilar, är ett led i ambitionen att öka cykelandelen av

De har lösningen i sina egna händer

Medan klimatförhandling-arna har trampat vatten i 20 år skapas lösningar i städer som Melbourne, Hamburg och Portland - i samförstånd mellan beslutsfattare och medborgare

I frustrationen över de re-sultatlösa globala klimat-

toppmötena försöker människor ta framtiden i egna händer.

Foto: iST

OC

KF

oto: STO

CK

VAULT

deFacto12

persontransporterna från 8 till 25 procent samtidigt som antalet bilresor halveras. Svackdikena med dräneringsmaterial och högt gräs eller annan växtlighet absorberar vatten samtidigt som de är en trafiksäker-hetsbarriär mellan fotgängare och cyklister. Svackdikena bildar gröna stråk mellan de större grönområdena. Avgifter för vatten och avlopp har finansierat en ansenlig del av denna innovativa kombination av dag-vattenhantering och cykelpendlingsfräm-jande. Befolkningen har engagerats i omda-ningen av gatorna och över 60 Green Street förvaltare tar ansvar för att svackdikena hålls i ordning. I Roskilde, som har drab-bats av flera kraftiga skyfall, anläggs nu en stor skatepark som vid behov fungerar som ett översvämningsmagasin. Parken heter Rabalder och finansieras av det offentliga vattenskällskapet tillsammans med några företag och den danska naturskyddsfören-ingen. Dagvattnet leds till parken längs sti-gar som kantas av hammockar, grillplatser samt annat som gör att befolkningen vill använda sin närnatur för rekreation.

De lokala initiativen gör inte politiken på nationell, europeisk och global nivå onödig. Tvärtom ökar efterfrågan på ett tydligt politiskt ledarskap som kan forma legala ramar och ekonomiska spelregler som underlättar för klimatomställning på alla nivåer. Om den politiska sfären förmår att utveckla ett begripligt åtgärdspaket som kan underlätta för en reell klimatomställ-ning så finns en stor potential för att samla människor kring en systematisk utfasning av den fossilanvändning som är orsaken till klimatförändringarna. Ett sådant åt-gärdspaket skulle till exempel kunna inne-fattau Stopp för investering i fossila bräns-

len. Detta föreslog till exempel Världsban-kens chef på årets toppmöte i Davos. EUs strukturfonder och investeringsprogram inom ramen för Trans European Network borde användas för att bygga ut järn-vägsnätet i stället för att öka kapaciteten för motorvägar och andra fossilberoende verksamheter.u Alla subventioner som upprätthåller

fossilbränsleanvändningen fasas ut. Eu-rovinjettdirektivet kan bana väg för den kilometerskatt på lastbilstransporter som kan leda till klimatoptimala kombinationer av gods på väg, järnväg och sjöfart. Kon-kurrensen kan bli rättvis om lastbilstran-sporterna betalar för den vägförslitning de ger upphov till och inte subventioneras av skattebetalarna och inte kan bjuda under varandra med dåliga arbetsvillkor.u Legal ram för klimatomställning som

innefattar minskade växthusgaser och kli-matsäkring till exempel som krav inom ra-men för Översvämningsdirektivet.u En ny EU-vision där EU går i spetsen

för att åstadkomma en bindande klimatö-verenskommelse som kan göra avvärja den katastrof mänskligheten annars sannolikt går till mötes. Green New Deal kan visa på de nya arbetstillfällen som alstras när de fossilbränslefria samhällena ska byggas upp.

Karin Svensson SmithPartistyrelseledamot (MP)

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto 13

Vilken roll ska EU ha?

Det har under lång tid funnits skiljelinjer i gröna partiers syn på EU. Vissa, likt Sverige, har haft en skeptisk syn på en Europeisk union, medan andra har välkomnat en sådan för att kunna ta itu med de globala miljöproblemen. Vilken roll bör EU ha idag?

Karolina: Jag vill ha snabbtåg mellan Europas stora städer. Jag vill ha ett betalkort jag kan använda för kollektivtrafik inom hela EU. Jag vill ha effektiv bekämpning av organiserad brottslighet över hela kontinenten. Jag vill ha en sammanhållen politik för fiske och för biologisk mångfald. Jag vill ha gemensamma grundkrav för kemika-lier som släpps ut på marknaden.

Karolina: Jag vill att vi gröna ska vara de destruktiva krafternas motvikt även på europanivå. För att vara en del i det måste vi dock grundligt omvärdera några inom partiet omhuldade käpphästar och hitta en konstruktiv Europapolitik och ett starkt samarbete med våra gröna systrar och bröder. Vi behöver fokusera på vad vi vill att EU ska syssla med och inte på vad de inte ska göra.

Karolina: För att spela en konstruktiv roll i skapandet av ett vasst EU måste vi ta tydlig ställning för ett enat Europa och vara delaktiga i det hårda arbetet som kom-mer krävas att omformulera unionens uppgift.

Max: När ett politiskt område flyttas till Bryssel blir det svårt för väljarna att påver-ka och ändra politiken. Det gäller allt från EU:s omänskliga flyktingpolitik, jordbruks-politiken, fildelningsförbudet och kravet att medlemsländerna måste massövervaka sina medborgare genom datalagring.

Max: Det finns de som hävdar att lösningen på unionens problem är att ge den ännu mer makt. Jag hävdar motsatsen. Det skulle ytterligare undergräva EU:s politiska legitimitet och leda till ännu större slitningar.

Max: En bättre väg är istället att decentralisera och stärka det folkliga inflytandet. Unionen har fått för mycket makt för sitt eget bästa. I och med Storbritanniens krav på fördragsändringar finns det en historiskt unik chans att vända utvecklingen. Den stora frågan är om EU ska bli en odemokratisk superstat, eller utvecklas i riktning mot ett samarbete mellan fria demokratier.

deFacto14

Debatten: Ett grönt Europa

E U är en svårälskad vän som lite för ofta går vilse i pärmar och paragrafer och som har lite svårt att hålla fingrarna borta från frågor som bättre hanteras på nationell och re-

gional nivå. De som säger sig vilja ha ett ”smalare och vassare EU” vill sällan det på riktigt, men att skapa en kapabel organi-sation som gör vad som behöver göras är en fråga av ödeskaraktär för vår gemen-samma framtid.

Ett vasst EU präglas av rörlighet inom unionen och öppenhet utåt. Ett vasst EU tar täten i en innovationsdriven grön omställ-ning. Ett vasst EU möter ökad nationalism med att riva murar.

Vi gröna säger oss på den svenska poli-tiska kartan stå längst ifrån nationalisterna. Samma grupp arbetar mycket aktivt för att dra isär Europa och de kan mycket väl ha en stabil plattform att arbeta ifrån efter Europaparlamentsvalet i maj. Jag vill att vi gröna ska vara de destruktiva krafternas motvikt även på Europanivå. För att vara en del i det måste vi dock grundligt omvärdera några inom partiet omhuldade käpphästar och hitta en konstruktiv Europapolitik och ett starkt sammarbete med våra gröna syst-rar och bröder. Vi behöver fokusera på vad

vi vill att EU ska syssla med och inte på vad de inte ska göra.

När jag hör om lobbyisterna inflytande över REACH är det svårt att älska EU, men när jag läser att Frankrike beslutat att driva på för ett förbud mot plastkemikalien Bis-fenol A i hela unionen så kommer jag ihåg varför jag röstade ja i folkomröstningen. Det var för att jag ville ha mer av Europa.

Jag vill ha snabbtåg mellan Europas stora städer. Jag vill ha ett betalkort jag kan an-vända för kollektivtrafik inom hela EU. Jag vill ha effektiv bekämpning av organise-rad brottslighet över hela kontinenten. Jag vill ha en sammanhållen politik för fiske och för biologisk mångfald. Jag vill ha ge-mensamma grundkrav för kemikalier som släpps ut på marknaden. Jag vill att yrkes-legitimationer ska kunna överföras enkelt

mellan länder. Jag vill att alla flyg som lan-dar inom EU ska betala för sina koldioxid-utsläpp. Jag vill ha en europeisk fredsstyrka som inte styrs av Nato. För att hitta fokus måste en hel barlast över bord, däribland en dysfunktionell valuta.

Vi har en djupgående kamp om Europas gemensamma framtid att navigera i. För att spela en konstruktiv roll i det måste vi ta tydlig ställning för ett enat Europa och vara delaktiga i det hårda arbetet som kommer krävas för att omformulera unionens upp-gift. Ett steg vore att visa stolthet över att vara med i en relativt enig partigrupp och gå till val på det europeiska gröna partiets valmanifest.

Karolina SkogKommunalråd för

Miljöpartiet i Malmö

Vi måste ta ställning för ett enat Europa

VAD TYCKER

DU?defacto@gronastudenter.se

När jag hör om lobby-isterna inflytande över

REACH är det svårt att älska EU, men när jag läser att Frankrike beslutat att driva på för ett för-bud mot plastkemikalien Bisfenol A i hela unionen så kommer jag ihåg varför jag röstade ja i folk-omröstningen.

deFacto 15

V årens val till EU-parlamentet hålls i skuggan av den all-varligaste krisen i unionens historia. Missnöjet med EU växer, flera länder lider av massarbetslöshet i eurokri-

sens spår, och i Storbritannien diskuterar regeringen på fullt allvar en folkomröst-ning om att lämna unionen.

Ansvaret för eurokrisen vilar tungt på de politiker som drev igenom EMU. Det fanns gott om varningar från nationalekonomer och andra som läst på när valutaunionen planerades, men EU-ledarna valde ändå att slå dövörat till. Resultatet är att flera länder drabbats av massarbetslöshet och smärt-samma nedskärningar. I Grekland och Spanien är ungdomsarbetslösheten över 50 procent. EMU är för stort, och länderna är för olika.

Men EU:s kris går mycket djupare än så. I grund och botten handlar det om brist på demokrati. Det finns en politisk elit i Brys-sel där många ser centralisering som ett självändamål. De struntade i varningarna om EMU, och nu ser de krisen som en möj-lighet att centralisera ännu mer.

Det är en farlig väg att gå. När ett po-litiskt område flyttas till Bryssel blir det svårt för väljarna att påverka och ändra po-litiken. Det gäller allt från EU:s omänskliga flyktingpolitik, jordbrukspolitiken, fildel-ningsförbudet och kravet att medlemslän-derna måste massövervaka sina medbor-gare genom datalagring. EU förbjuder medlemsländerna att ställa hårdare krav på kemikalier och varor som skadar mil-jön. Och när väljarna i Grekland och Ita-lien röstade emot nedskärningspolitiken så tvingade EU fram teknokratregeringar som fortsatte skära ned.

För att ändra EU:s politik i en fråga mås-

te man få med sig EU-kommissionen, EU-parlamentet och en kvalificerad majoritet av medlemsländernas regeringar i minis-terrådet. Det är svårt. Det brukar inte talas högt om det i EU-valstider, men faktum är att regeringarna sitter på den mesta makten i Bryssel. Det politiska spelet är så kompli-cerat att media sällan klarar av att rappor-tera om annat än trivialiteter och skandaler. EU-valen handlar sällan om EU-politikens sakfrågor. Medborgarna lämnas utanför.

Det är inte konstigt att missnöjet med unionen växer. I Storbritannien vill stora delar av Moderaternas systerparti lämna. I Nederländerna har EU-kritiken lett till stora framgångar både för det vänsterradikala So-cialistiska Partiet och Geert Wilders högerex-trema islamofober. I Italien har Beppe Grillos vänsterpopulistiska 5-stjärnerörelse blivit ett av landets största partier genom sin kritik mot EMU, och i Tyskland är det nybildade borgerliga ”professorspartiet” Alternative für Deutschland på väg in i EU-parlamentet. I länder där det saknas seriösa EU-kritiska partier är risken stor att högerextrema popu-lister istället lyckas profitera på frågan.

Det finns de som hävdar att lösningen på unionens problem är att ge den ännu mer makt. Jag hävdar motsatsen. Om man tio-dubblar EU:s budget genom att ge unionen makten över A-kassa och välfärd skulle det möjligen kunna fungera rent nationaleko-nomiskt, men det skulle ytterligare under-gräva EU:s politiska legitimitet och leda till ännu större slitningar.

Alla gröna tycker inte lika i EU-frågan.

Miljöpartiet är mest EU-kritiskt av de gröna partierna inom EU, och de brittiska gröna kommer inte långt efter. Frankrike och Italien står längst åt andra hållet. De mest extrema vill se en europeisk superstat med gemensam flagga, nationalsång, armé, gränser, EU-skatter, polis, och gemensam politik på alla möjliga områden. Men ett Europas Förenta Stater kan mycket väl bli en mardröm. Andra federalister vill att EU ska ha egna kärnvapen och kunna konkur-rera med USA och Kina om att vara en glo-bal supermakt.

En bättre väg är istället att decentralisera och stärka det folkliga inflytandet. Unionen har fått för mycket makt för sitt eget bästa. I och med Storbritanniens krav på fördrags-ändringar finns det en historiskt unik chans att vända utvecklingen.

Det borde vara möjligt att få igenom ändringar som gör det enklare att ändra EUs politik, genom att stärka de nationella parlamenten och det folkliga inflytandet. Vi borde också kunna få igenom att alla länder ska ha rätt att slippa EMU, minska slöseriet inom EU-budgeten, tygla lobbyismen, av-veckla EU:s stridsgrupper, och ge medlems-länderna rätt att införa hårdare miljökrav på varor.

Vi står inför ett år med många viktiga val. I EU-parlamentet har den enskilde ledamö-ten betydligt större möjlighet att påverka utformningen av nya lagar än en ledamot har i riksdagen. Men den stora frågan om EU ska bli en superstat eller utvecklas i riktning mot ett samarbete mellan fria de-mokratier avgörs av medlemsländerna. För frågan om EU:s framtid är det viktigt med en grön regering.

Max AnderssonPartistyrelseledamot

Unionen har för mycket makt för sitt eget bästa

VAD TYCKER

DU?

När ett politiskt område flyttas till Bryssel blir det

svårt för väljarna att påverka och ändra politiken.

deFacto16

N är den arabiska våren bröt ut blev det uppenbart att ledarna för flera EU-länder under många år odlat goda kontakter med diktaturerna istället för att värna demo-

kratiska värderingar och de mänskliga rät-tigheterna.

Detta blev pinsamt uppenbart då uppro-ret i Tunisien med krav på sociala rättig-heter bröt ut. Flera franska ministrar som vant sig med att få flyga med diktatorns privatjet för lyxiga semestrar tog först dik-tatorn i försvar istället för att fråga sig var-för missnöjet med regimen var så starkt. Då upproret i Libyen bröt ut var det självklart inte lätt för Berlusconi att uttala kritik mot sin gode vän Gaddafi. Vid demonstratio-nerna i Gulfländerna var det märkligt tyst från EU. Denna tystnad kan till del förkla-ras av att många länder säljer vapen dit.

Tyskland med flera har under modern tid haft stor handel med Syrien och var inte glad över sanktioner. Carl Bildt och Sverige satte stopp för vissa av sanktionerna inom telekom-området för att det skulle kunna drabba vårt svenska Ericsson. Listan kan göras lång på länder där EU-länder haft starka band till diktatorerna – istället för till folken. Det trots att alla EU:s relationer med länderna i det så kallade södra grannskapet (länderna söder om Medelhavet) enligt de partnerskapsavtal som skrivs, enligt asso-cieringsavtal och enligt handelsavtal ska bygga på den gemensamma värdegrunden: mänskliga rättigheter, demokrati och rätts-statens principer. Om en part inte lever upp till avtalsvillkor kan avtalet brytas.

Europas regeringar tar strid mot medborgarna

Foto: OlGA BERRIOs/FlICKR

deFacto 17

Det gör dock EU sällan – om ens någon-sin. I det södra grannskapet valde unionen istället att frångå de gemensamma vär-deringarna till förmån för stabilitet och möjligheten att skicka tillbaka ”oönskade” migranter samma väg de kommit från. Att skapa goda relationer till diktatorerna blev garanten att läget i vår nära omgivning var lugnt, att handeln kunde öka, att flyktingar kunde stoppas eller skickas tillbaka. EU:s handelsministrar gnuggade händerna, och bland annat vår svenska handelsminis-ter reste runt och främjade försäljning av övervakningsutrustning som kunde an-vändas att förtrycka de redan förtryckta än mer. Och inte skämdes de ens. Istället sades det att investeringar, handel och bistånd skulle leda till utveckling och förbättrade levnadsvillkor för fattiga människor. Goda levnadsvillkor blev det förvisso – för regi-merna och deras familjer och flotta semes-trar för europeiska ministrar.

I dag är läget ett annat och EU är avvak-tande – vet så att säga inte riktigt vad som bör göras. Dessutom har EU andra och när-mare problem att ägna sig åt. Den ekono-miska redan pågående krisen ledde bland annat till att tidigare ekonomiska föredö-men som Spanien (som hade den högsta tillväxten i Europa under många år) plöts-ligt rasade i aktning och fick stämpeln som slösaktigt land. Nu ”minns” vi inte längre att vi tidigare försökte efterlikna dem.

Den arabiska våren fortplantade sig och demonstrationer för sociala rättigheter spred sig till länder i Europa och i EU. I spåren av den från Bryssel påtvingade åt-

stramningspolitiken har Portugal, Spanien, Italien och Grekland alla genomlevt stora och ibland våldsamma demonstrationer. Då Ukrainas regim möter demonstratio-ner med våld protesterar Carl Bildt och EU högljutt. Då Grekland gör detsamma är vi tysta. Nyligen har den spanska regeringen beslutat att driva igenom en ”medborgar-skyddslag”. Ett mycket märkligt namn på en lag som handlar om att begränsa åsikts- och mötesfriheten.

En oanmäld demonstration framför kongressen eller annan statlig byggnad kan ge böter på upp till 30 000 euro per del-tagare, att vägra legitimera sig på gatan för polis ger 30 000 euro. Att hindra en tjäns-teman från att göra sin plikt, 30 000 euro (vilket i praktiken innebär att exempelvis sittprotester kan komma att bli strikt för-bjudna). Att skända flaggan 600 000 euro. Att måla en satirisk bild av till exempel en politiker, 30 000 euro. Att skriva något som uppfattas som förolämpande om nationen Spanien på ett plakat i till exempel en de-monstration, 30 000 euro. Att filma och/el-ler fota en polis i tjänst, 30 000 euro. Att förolämpa en polis, 1000 euro, vilket får anses billigt i sammanhanget. Att täcka för ansiktet 30 000 euro. Att orsaka störning av den allmänna ordningen, 30 000 euro.

Att vara med i för regeringen ovälkomna

Facebookgrupper kan också ge trubbel. Hur som helst är lagförslaget, som kommer att gå igenom utan problem eftersom de före detta Francoanhängarnas parti har egen majoritet i både kongress och senat, lite mindre långt-gående än det ursprungliga förslaget. Man vill knappt veta hur det såg ut.

Förutom allt detta vill den spanska re-geringen inskränka rätten till abort till ett minimum och helst förbjuda samkönade äktenskap. I Valencia som är katalansk-språkigt men inte begärt att bli självstän-diga från Spanien (som katalanerna i Ka-talonien) har den katalanskspråkiga radion förbjudits. På Mallorca och övriga kata-lanskspråkiga öar (som inte heller begär självständighet) har det blivit förbjudet att ha katalanska flaggor. Man kan fråga sig vad som är meningen. Att provocera Va-lencia och Balearerna att ansluta sig till Kataloniens kamp att själva få bestämma sin framtid? Jag tror snarare att det hand-lar om att i sann Francoanda skrämma dem från att ta eventuella snedsteg från den ”rätta” spanska vägen.

Vad säger då EU? Hittills inte mycket – inte offentligt åtminstone. Den gemen-samma värdegrunden: demokrati, mänsk-liga rättigheter och rättsstatens principer verkar väga lika tunt i våra relationer inom EU som med länderna i vårt närom-råde. Det är många fina ord men när det gäller visar de sig bestå av bara luft.

Bodil CeballosRiksdagsledamot

Europas regeringar tar strid mot medborgarna

Då Ukrainas regim möter demonstrationer med

våld protesterar Carl Bildt och EU högljutt. Då Grekland gör detsam-ma är vi tysta.

deFacto18

Lampedusa – vad hände sen?

S ist jag skrev i deFacto var efter mitt besök i Tunisien katastrofåret 2011. Det är fortfarande oklart hur många som dog på Medel-havet på grund av kombi-

nationen av en omänsklig gränspolitik och den arabiska våren. Mellanstatliga International Organization for Migration uppskattar antalet till 2300. Det är ingen extrem siffra – samma organisation upp-skattar att det skett minst 20 000 dödsfall på Medelhavet sedan 1993, eller ungefär 1 000 per år. Cecilia Malmström, ansvarig EU-kommissionär, hänvisar på sin blogg till en uppskattning om 2 000 dödsfall per år. Siffran kan jämföras med cirka 500 kända dödsfall varje år i gränslandet mel-lan Mexico och USA och cirka 200 utanför

Australien. Därför är det egentligen inte någon ny-

het när ytterligare ett skepp går förlorat hösten 2013. Media skriver om det ändå, kanske för att medialogiken kräver att man uppmärksammar när det är 400 dödsfall vid ett enskilt tillfälle. Och politiker, bland an-dra Malmström och vår egen Maria Ferm, reser till Lampedusa för att uppmärksam-ma medelhavets faror och lyfta opinionen för reformer. Samtidigt var det ungefär en tredjedel av de dödsfall man väntar sig ett normalår. Det är en beräknad förlust. Nå-gon månad efter sitt besök på Lampedusa kommer Cecilia Malmström till Lund. Hon föreläser om vikten av att stoppa den il-legala handeln med varor och människor. Händelser likt den utanför Lampedusa ska förebyggas med fler gränskontroller, gräns-

överskridande samarbeten för att spränga människosmugglares nätverk och fler möj-ligheter att komma in i Europa legalt.

Med legal migration menas det ena av de två flöden som gränspolitiken utgår från att migrantströmmen består av. Det legala flödet är återvändande svenskar, EU-medborgare, turister och personer som kommer som anhöriga. Det är arbetskrafts-invandrare som direkt hittar jobb och det är flyktingar som valts ut ur flyktingläger eller som söker asyl med vad migrations-myndigheterna anser är välgrundade skyddsskäl. Detta legala flöde kontrasteras mot det andra flödet, det illegala flödet. Det är knarksmugglare, traffickingoffer, krimi-nella, terrorister, oregistrerade arbetstagare och folk som söker asyl utan skyddsskäl.

deFacto 19

Medan det legala flödet sköts av staten sköts det illegala av människosmugglare och av migranter själva.

Mekanismer har byggts upp kring idén om två flöden. För att möjliggöra legal migration finns ett starkt regelverk för fri rörlighet inom EU och med typiska turist-länder. Den som vill söka sig till Sverige som anhörig eller på grund av jobb kan göra så om det finns ett färdigt erbjudande, ett giltigt pass och hen kan ta sig till en svensk ambassad. Det görs satsningar för att på lång sikt göra det praktiskt möjligt att söka och få asyl vid EU:s gränser – först i länder som Grekland, Spanien, Italien och Rumänien, men om ett par decennier kanske i första hand i Tunisien, Marocko och Ukraina. Varje år hämtar Sverige 1 900 så kallade kvotflyktingar från flyktingläger

runt om på jorden. Det finns motsvarande mekanismer för att förhindra illegal mig-ration. Avtal sluts med nordafrikanska stater för att förbinda dem att bevaka sin gräns och att en besökare kan tänkas vara knarksmugglare, terrorist, illegal arbets-kraft eller vilja söka asyl i Sverige är själv-klar grund för att neka till turistvisum. Det finns ett transportörsansvar enligt vilket det flygbolag som tar emot en passagerare utan giltigt pass och visum måste betala hennes husrum och resa tillbaka till vari-från hen kom.

Flödena existerar dock inte i verklig-heten. Majoriteten av dem som får asyl i Sverige har tagit sig hit på egen hand el-ler med hjälp av människosmugglare. Det här är inte illegalt – rätten för personer med skyddsskäl att resa in i Sverige på falska grunder har starkt stöd i svensk och internationell rätt. Varken flyktingkonven-tionen eller EU:s skyddsgrundsdirektiv till-låter länder att begränsa sitt åtagande till ett visst antal kvotflyktingar per år. Även knarksmugglare, svartarbetare och terro-rister kan ha skyddsskäl. En terrorstämplad

Lampedusa – vad hände sen? Majoriteten av dem som får asyl i Sverige har tagit sig hit på egen hand eller med hjälp av människosmugglare. Det här är

inte illegalt – Rätten för personer med skyddsskäl att resa in i Sverige på falska grunder har starkt stöd i svensk och internationell rätt.

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto20

tjetjensk separatist kan mycket väl behöva skydd gentemot Ryssland och en asylsö-kande som kommer fram till gränsen kan varken nekas inträde eller uppehållstill-stånd. Men så länge ingen står på det egna landets territorium eller vid dess gräns finns ingen skyldighet att skydda. Idén om två flöden håller asylsökande med uppen-bara skyddsskäl på avstånd.

Det är inhumant att möta problemet med människor som dör på gränsen till Europa med en långsiktig satsning på fler vägar för arbetskraftsinvandrare och ett bättre asyl-system i EU:s gränsländer. Problemet är akut och det kräver akuta lösningar. Vad gäller flyktingar finns det rättsliga grunder att byg-ga lösningar på. Sverige kan begära att euro-peiska kommissionen föreslår en tillämpning av EU:s massflyktsdirektiv för att ge tillfälligt

skydd för syriska och eritreanska medborga-re – de två grupper som Sverige för tillfället aldrig utvisar. Vid en tillämpning skulle flyk-tingarna fördelas mellan medlemsländerna ”i en anda av gemenskapssolidaritet” och grupperna skulle få visum för att resa med reguljära transporter. Under 2013 ställde sig flera svenska partier bakom en möjlighet att söka visum på humanitära grunder in i EU. Det är en hoppfull signal om en lösning som inte har någon majoritet i EU. Färre partier vill att Sverige ska gå före. Det är inte heller bara flyktingar som är villiga att riskera sina liv på havet.

När jag var i Tunisien hade Libyenkon-flikten lagt sig och de flyktingar som ännu lämnade Libyen kunde ta sig till den egna kusten. Det var därför tunisiska migranter jag träffade – unga tunisier med univer-

sitetsutbildning som ville till Italien eller Frankrike för att jobba. De var beredda att sätta sig på en överfull fiskebåt och ge sig ut över Medelhavet runt midnatt med risk för att bli tagna av tunisisk gränspolis om de sågs och risk för att hamna i havet om de lyckades. De gav sig ut i hopp om att få en plats i ett fängelselikt läger på Lampedusa varifrån de skulle flyttas till fastlandet och kunna ge sig ut i Europa utan papper i jakt på arbete. Deras mammor demonstrerade utanför italienska ambassaden med krav om att få veta vad som hänt sina barn.

De risker tunisiska ung-domar är villiga att ta

talar för att vi inte kommer att stoppa döden på Medelhavet med åtgärder som bara underlättar för asylsökande.

deFacto 21

De risker tunisiska ungdomar är villiga att ta talar för att vi inte kommer att stoppa dö-den på Medelhavet med åtgärder som bara underlättar för asylsökande. Det behövs mer radikala åtgärder. Om människor är lika mycket värda måste vi ge alla möjlighet att resa reguljärt, även om någras syfte är att söka asyl utan skyddsskäl, jobba svart eller smuggla knark. Den skada som skulle ska-pas kan svårligen vara större än 1000-2000 dödsfall per år, med ett ständigt misstänk-liggörande av migranter och ett minfält till medelhav som gräns.

Jag vet inte om vi måste öppna grän-serna för att människor ska sluta söka sig över havet, men det minsta som kan begäras är att vi öpp-nar vägen fram till gränsen.

Björn Åhlin

Den europeiska grannskapspolitiken omfattar 10 av EU:s grannar söder och öster om Medelhavet: Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, Palestina, Syrien och Tunisien.

POLITIK ÄR SAMTAL och diskussio-ner, inte ensamma predikanter. Vi vet att du har idéer, tankar och åsikter som gör oss bättre. Gå med i Gröna Studenter idag och påverka inifrån!

BLI MEDLEM I GRÖNA STUDENTER

Sms:a gsmedl följt av ditt personnum-mer till 72456. Meddelandet kostar 20:- plus trafikavgift. Du blir då också medlem i Miljöpartiet de gröna.

För mer information gå in på gronastudenter.se

Foto: F

IGIu

/WIK

IME

DIA

CO

MM

On

s

deFacto22

N ästan varje dag det senaste decenniet har människor tagit sig till Europa på läck-ande flottar, överfulla båtar eller gömda i lastutrymmen på fraktfartyg. Varför? Jo,

för att EU:s inhumana migrationspolitik tvingar migranter och asylsökande att ta farliga vägar. Parallellt med att dessa män-niskor vill ha en fristad i vår kontinent får rasistiska och främlingsfientliga krafter allt större väljarstöd i EU-länder. De mörka krafternas framgångar har tyvärr lett till att asylpolitiken hårdnat inom EU-famil-jen. Det började med att flygbolagen ålades med böter ifall bolagen lät asylsökande gå ombord. Senare skapades två människofi-entliga institutioner: Eurosur – Det europe-iska övervakningssystemet – och Frontex, Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unio-nens medlemsstaters yttre gränser.

Men EU lägger på senare tid alltmer en-ergi på att inte släppa in människor till sina medlemsländer. Strax före jul underteck-nade Turkiet och EU ett återlämningsavtal som innebär att Turkiet snarast ska förhin-dra skyddsbehövande asylsökande att söka sig till EU-området. Dessutom har Turkiet accepterat att ta emot asylsökande som

lyckas ta sig till EU på illegala vägar. Som belöning avskaffar EU visumtvånget för turkiska medborgare om tre år.

Det är oacceptabelt att skyddsbehö-vande människor överlämnas till Turkiet som knappast är känd för respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Människor som flyr krig, förföljelse och massmord placeras i omänskliga turkiska läger för att i många fall överlämnas till bödlar som de flytt ifrån. EU struntar i FN:s flyktingkonvention (1951) som ålägger var-je stat att pröva varje asylsökandes rätt till asyl. Med andra ord är det enligt konven-tionen otillåtet att avvisa en asylsökande utan juridisk prövning.

Nu när Turkiet har tagit på sig att vara grindvakt berövas alla asylsökande, som via Turkiet tar sig in i EU, juridisk prövning för att så småningom riskera fängelse, tor-tyr och avrättning i sina ursprungsländer.

Enligt Turkiets EU-minister ska Turkiet bygga flera murar, resa taggtråd längs sina gränser samt bygga arrestläger. Turkiet har redan kommit långt i sitt stöd till EU: 50 000 poliser får snart i uppgift att bevaka såväl arrestlägren som landets gränser för att förhindra asylsökande och migranter att ta sig in i landet. På väg till EU-områ-det passerar det årligen 100 000 migranter,

numera mestadels syrier, via Turkiet. Lika många grips årligen inom Turkiets grän-ser. Hur kunde EU bli så? Svaret ligger närmare oss än vi tror. Till min stora sorg inser jag att det är EU:s kommissionär för bland annat asyl och migration, Cecilia Malmström (FP), som är hjärnan bakom återlämningsavtalet med Turkiet.

Det är minst sagt sorgligt att en repre-sentant för det internationellt hyllade hu-manistiska landet Sverige just nu arbetar mot FN:s flyktingkonvention och därmed kränker mänskliga rättigheter. EU:s arbete mot flyktingar rimmar illa med de tårar som framstående EU-politiker fällde i sam-band med begravningen för de 280 flykting-ar som miste sina liv i en enda båtolycka i Medelhavet i höstas. Var det krokodiltårar som José Manuel Barroso med flera fällde i Lampedusa?

Kurdo Baksisamhällsdebattör

EU:s grindvakt fängslar tusentals

På väg till EU-området passerar det årligen

100 000 migranter, numera mes-tadels syrier, via Turkiet. Lika många grips årligen inom Turkiet s gränser. Hur kunde EU bli så?

deFacto 23

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto24

Gästfrihet och integration i Europa

”Gästfrihet” är i sin traditionella betydelse ett alltför snävt begrepp att använda när man diskuterar vår relation till Europas invandrar-

grupper. Vad vi behöver är istället ett språk som erkänner alla grup-per som jämlika parter som strävar efter en gemensam identitet,

menar Meyrem Almaci, parlamentsledamot för de flamländska gröna partiet.

deFacto i samarbete med Green European Journal

Fot

o: S

TO

CK

VAU

LT

deFacto 25

Detta bidrag är en personlig iakttagelse och presenterar några begrepp för läsaren att fundera kring. Den försöker inte definiera en vetenskap-lig ram utan syftar enbart till

att stimulera en aktiv diskussion.För de gamla grekerna var gästfriheten

helig. Värden var skyldig att sörja för alla behov hans gäst kunde tänkas ha. I anti-kens Rom var det normalt att ta emot gäs-ter i sitt hus för att dela festmåltider med dem. Tanken var att även människor som från början var främlingar så småningom skulle kunna bli vänner till hushållet om de blev inbjudna som gäster.

En hel del länder kring Medelhavet är fortfarande kända för sin överdådiga gäst-frihet. Människor där kommer att slakta sina sista djur för att ge sina gäster en festlig måltid. Även under begränsande omständigheter kommer de inte spara in på vare sig kostnader eller ansträngningar. Både religion och historia har haft betydel-se för att skapa den här traditionen: de tre Abrahamitiska religionerna betonar vikten av ett generöst välkomnande för dem som har lämnat sina hembygder eller är på re-sande fot.

Med tiden har allt fler människor blivit allt rörligare. Av många olika orsaker har hela världen kommit till dagens Europa. I Antwerpen i Belgien bor, liksom i många andra större städer, människor med över

170 olika etniska bakgrunder. Människorna är inte på genomresa utan har kommit till Europa med avsikt att stanna här perma-nent. De har inte alltid kommit hit ensam-ma, utan ofta i stora grupper (inbjudna eller på annat sätt).

Begreppet gästfrihet ställs inför utma-ningar i en sådan här situation: från en majoritetsposition är man gästvänlig om man välkomnar gäster generöst. De rådan-de normerna och värderingarna är de som råder inom er grupp, den grupp som också är i majoritet. Gäster är per definition till-fälliga. Men vad gör man med gäster som stannar i generationer?

Att arbeta utifrån begreppet gästfrihet är begränsande. Det är ett begrepp som är bundet i tid. Arbetet med att skapa gäst-fria platser, en gästvänlig attityd eller ett gästvänligt samhälle kommer begrepps-mässigt förbli baserade på förekomsten av nykomlingen, besökaren, ”främlingen” eller ”invandraren”. Men tänk om det tillfälliga utmanas och det plötsligt visar sig vara väl-digt många fler ”gäster” än väntat?

Den rådande attityden i Europa är att om integrationen av en grupp invandrare leder till problem, ligger problemet i grup-pen och inte i gästfriheten hos det motta-

gande landet. De flesta regioner vill ju trots allt upprätthålla en bild av sig själva som gästvänliga och toleranta. Men med tanke på det stora antalet gäster och de långa vistelserna ger ibland gästvänlighet efter för fientlighet. Känslan av att man tvingas hantera en invasion av nykomlingar sät-ter pendeln i gungning. Idag är det tydligt att det vid sidan av gästfrihet och tolerans också finns diskriminering och motstånd. De grupper som försöker försvara invand-rarnas intressen har en motpart i andra grupper som häftigt motsätter sig inflödet av nykomlingar och etniska minoriteter.

Det verkar som att motståndet blir större ju snabbare och mer varierat inflödet är, och ju svårare de socioekonomiska omstän-digheterna är. Takten och mångfalden på invandringen utgör därmed en betydande utmaning för samhällets stabilitet – inte minst i våra städer. Integration har varit den föredragna modellen inom EU för att hantera dessa nya grupper. Tanken är att ta emot nya befolkningsgrupper i samhäl-let utan att dessa grupper ska behöva offra sin egen kultur eller för den skull bli isole-rade från majoritetssamhället. Integration innebär alltså delaktighet i samhället utan att behöva separeras från gemenskapen (segregation) eller att behöva anpassa sig fullständigt till majoritetens kultur (assimi-liering).

I den här modellen bör inte kulturella skillnader utgöra ett hinder för deltagande

Gäster är per definition tillfälliga.Men vad gör

man med gäster som stannar i generationer?

deFacto26

i samhället. Avsikten är en utveckling mot ett mångkulturellt samhälle där olika grup-per inte lever jämsides, utan tillsammans. Man kan jämföra det hela med en motor-väg: integration innebär att bilar i olika färger och med olika märken kör i samma filer på motorvägen och följer samma tra-fikregler, utan att behöva uppoffra sin ur-sprungliga färg eller sitt märke. Målet är med andra ord ett samhälle där skillnader erkänns och där människor lär sig handskas med dessa skillnader genom att vara öppen mot andra och genom att lära sig samverka med dem.

Det är teorin. Order integration har i praktiken blivit ett slagord som har glidit långt iväg från den traditionella definitio-nen om ”inkluderande på lika villkor för en befolkningsgrupp (av en annan etnicitet [sic]) i ett samhälle” (som definierat i ord-boken).

Det största problemet ligger i otydlig-heten och tvetydigheten i begreppet ”inte-gration” så som det vanligtvis används. Å ena sidan betonar begreppet bevarandet av den egna kulturen, å andra sidan kräver det en viss anpassning till övriga samhäl-let. Det förblir oklart på vilka områden som anpassning krävs och i vilka där individens identitet bör betonas. Hur långt sträcker sig rätten till individualitet och kulturell särprägel? Och hur ska man definiera den kulturella särprägeln för människor med europeiskt, turkiskt, amerikanskt, syda-merikanskt, marockanskt eller belgiskt ur-

sprung? Den otydliga semantiska kontex-ten har blivit bränsle i debatten. För vissa har begreppet blivit en symbol för en djup kulturell relativism, medan den för andra innebär assimilering. I Belgien har Vlaamse Blok (ett politiskt parti som stämplats som rasistiskt) uttryck det sistnämnda med sin slogan ”Assimileras eller försvinn!”.

Så fort det handlade om konkreta po-litiska åtgärder blev integrationsbegrep-pet en vattendelare i en bitter politisk och ideologisk kamp om hur målen mest ef-fektivt ska nås. Det tog inte lång tid innan anpassningen av ”gästen” för ”värden” mer började likna tvång. I Belgien blev integra-tionen under integrationsministern Marino Keulens tid till att börja med en ”tvingande inbjudan” till nykomlingar:

”Den tvingande inbjudan riktas till alla som vistats lagligt i vårt samhälle och som vill bygga sin framtid här, som vill ta en aktiv roll i samhället, vill lära sig språket, vill lära känna och respektera dess grund-läggande värderingar och som så snart som möjligt vill stå på egna ben”.

Kan människor bli ”tvingade” att inte-greras på det här sättet för att bli acceptera-de på lika villkor i samhället? Denna fråga blir allt mer angelägen när vi begrundar att kravet på integration på senare år har åtföljts, eller till och mer överskuggats av, ett nytt krav på inburgering (”medborgar-integration” – en integrationsprocess med språk- och medborgarskapskurser och test). Att ersätta begreppet integration med in-

burgering ger signaler om att en nykomling aktivt måste förvandlas till en medborgare. Med andra ord; utan medborgarskapsut-bildning och utan en styrd process kan en nykomling inte bli en fullvärdig med-borgare med fullständiga rättigheter. Men förblir han eller hon en gäst (och därmed tillfällig)?

Inburgering definieras i den flamländ-ska lagstiftningen som en interaktiv process där staten erbjuder ett särskilt program för invandrare. Ett program som å ena sidan ger dem möjlighet att bekanta sig med sin nya sociala kontext, å andra sidan hjälper samhället att lära känna medlemmarna i målgruppen som fullvärdiga medborgare. Målet är fullständig delaktighet av dessa personer i samhället. Målgruppen för in-burgering består endast av nykomlingar och processen är obligatorisk. Inburgering är således en exceptionellt ensidig tvångs-åtgärd för ”gästen”, som är skyldig till att förvandla sig till en medborgare.

Den här processen är knappast förvå-nande. För närvarande råder det konsensus bland Europas politiker och akademiker –

Ordet integration har i praktiken blivit ett slag-

ord som har glidit långt iväg från den traditionella definitionen om ”inkluderande på lika villkor för en befolkningsgrupp (av en annan etnicitet [sic]) i ett samhälle”

deFacto i samarbete med Green European Journal

deFacto 27

liksom i media och i opinionen – att de se-naste 50 årens integrationspolitik har varit misslyckad. Inte ett enda land har lyckats att helt eliminera de samhälleliga och eko-nomiska hinder som vissa invandrargrup-per möter. Denna observation görs emel-lertid ofta samtidigt som skulden läggs på en alltför ostrukturerad integrationsprocess för nykomlingar. Argumentet handlar om att nykomlingarna är ovilliga att integreras eller att de inte förstår möjligheterna som finns för dem; integrationsprojektet har misslyckats och med det har ett mångkul-turellt samhälle skapas. ”Vi” måste därför tvinga ”dem” att aktivt utnyttja sina möj-ligheter och lagen måste sluta dalta med dem. Denna diskurs har sedan förpackats till en berättelse om medborgliga rättighe-ter och skyldigheter. De som fogar sig efter dessa skyldigheter och som inte missbrukar gästfriheten kan få stanna. De som envist avvisar dem hör inte hemma här.

Men den sista förväntningen är inget an-nat än en illusion. I dagens värld och i da-gens Europa lurar vi oss själva om vi tror på en modell av gästfrihet. Etniska mino-riteter är en del av Europa och kommer så förbli. Vi har för länge sedan passerat sta-diet av ”gästarbetare”. Under en allt för lång tid har invandrare blivit behandlade som gäster som varit föremål för andras beslut. De har alltid varit föremål för lagstiftning men de har aldrig varit likvärdiga partners i diskursen eller fått chansen att bidra till att utforma politiken.

Utöver detta fortsätter nykomlingar att komma hit. Diversifieringen av vårt sam-hälle kommer oundvikligen att fortsätta. Eurostat har beräknat att den belgiska be-folkningen kommer att växa med 24 pro-cent till 13,5 miljon invånare fram till 2060. Majoriteten av den tillväxten kommer att ske genom invandring. Politiker som på-står att klockan kan vridas tillbaka ger bara tomma löften. Frågan är inte hur vi kan stoppa detta mångkulturella samhälle, utan hur vi kan leva med det.

Det ideologiska svaret på den kulturella mångfalden som för närvarande råder i många europeiska länder börjar alltmer återgå till mono-kulturen. I The New Re-ligious Intolerance (2012) menar den ame-rikanska filosofen Martha Nussbaum att homogenitet och kulturell assimilering alltid har varit det dominerande synsättet i Europa. Nussbaum jämför Europas länder med gated communities. Denna tolkning av medborgarskapet kastar om situationen: du är inte medborgare för att du bor här, du blir medborgare först när den dominerande kulturen accepterar dig.

Att lära sig hantera den redan existe-rande mångfalden kräver mer än en med-

borgarkurs för nyanlända. Det kräver också mer ansträngning från det ”mottagande” samhället än en ytlig bekantskap och en in-formell attityd om öppenhet. Det kräver ett fullvärdigt kosmopolitiskt medborgarskap för alla i samhället där ingen grupp står över en annan. Det kräver jämlikhet. Inte värdar och gäster.

Den första uppgiften som politiken står inför höjer sig över dualistiskt tänkande i termer av vi/dom eller majoritet/minori-tet. Detta innebär att ta krafttag mot ra-sism och diskriminering i vilken form de än förekommer och att aktivt arbeta för att utveckla en ”interkulturell kompetens” hos alla. För att citera Rik Pinxten (Ghent University): ”Med ökande faktiska interkul-turella kontakter mellan människor från hela världen, och med ökande ömsesidiga beroenden, blir kosmopolitiskt medborgar-skap inte längre bara en lyxvara. Alterna-tivet är något som vi har upplevt mer och mer under de senaste åren: konflikter mel-lan kulturer, ett fientligt bildspråk och kon-frontation i städer mellan såkallade ’andra’ sociala, religiösa och kulturella grupper”

Meyrem AlmaciParlamentsledamot för det flamländska gröna partiet

i Belgien sedan 2007.

Artikel är ursprungligen publicerad i Green European Journal och översatt

för deFacto av Kajsa Karlström.

De har alltid varit föremål för lagstiftning men de

har aldrig varit likvärdiga partners i diskursen eller fått chansen att bidra till att utforma politiken.

deFacto28

Foto: P

re

SSBiL

d K

re

ML

deFacto 29

Putin är priset för vårt fossila beroende

P utins förtryck av det ryska civilsamhället där hbtq-per-soner och politiskt aktiva för-följs, mördas och fängslas är en fråga för EU. Situationen har blivit alarmerande det

sista året och nu riskerar samkönade par att förlora vårdnaden om sina barn. Det nume-ra välkända Pussy Riot-konserten och det mindre kända ”Bolotnaya-fallet” är tydliga exempel på det repressiva klimat som drab-bar både politiskt aktiva och konstnärer i dagens Ryssland. Men i EU är det ganska så tyst, och tystnaden stavas rysk gas och olja.

EU är till 60 procent beroende av import av rysk gas och råolja. I Sverige kommer 42 procent av all råolja från Ryssland. Den svenska importen av rysk olja har stadigt har ökat de senaste åren och importen vän-tas öka ytterligare framöver. Detta mycket på grund av att Ryssland ses som en stabil partner av svenska energipolitiska bedöma-re och att svenska oljeraffinaderier till stor del är anpassade efter den ryska oljan. År 2012 var värdet av importen från Ryssland till Sverige 61,7 miljarder SEK. Importen utgörs framför allt av råvaror och bränslen ( Energimyndigheten 2012).

Sverige och Ryssland har inte befun-nit sig i krig med varandra på 204 år och ingen etablerad säkerhetspolitisk bedömare ser idag något militärt hot österifrån mot svenskt territorium. Hoten är dock många mot vår gemensamma säkerhet; organise-rad brottslighet, gränsöverskridande miljö-problem och cyberhot för att nämna några. Mest utsatta är den ryska befolkningen själva och det fåtal oppositionella politiker, aktivister och mänskliga rättighetskämpar som vågar kritisera regimen. Kränkningar, trakasserier och förföljelse drabbar män-niskor som vågar kritisera lagarna som kriminaliserar homosexualitet, inskränker mötesfriheten eller som står upp mot sköv-

ling av omistliga naturvärden. Priset för ett politiskt engagemang blir ofta högt: många blir avskedade från sitt arbete, hotade till livet och tvingas i värsta fall fly utomlands.

Den så kallade ”Putindoktrinen” spelar en avgörande roll och innebär kortfattat att återupprätta Ryssland som en stormakt genom att använda energipolitiken som ett söndrande strategiskt vapen. För Pu-tin är Rysslands naturtillgångar en resurs som ska ägas och användas av staten för statens bästa. Det kräver att makten över råvaruekonomin och distributionsvägarna är centraliserade till Kreml. Detta kräver i sin tur full kontroll över det juridiska sys-temet och nationell media. Putindoktrinen kräver med andra ord en totalitär stat där frihet och demokrati måste inskränkas för att Ryssland ska kunna befästa sin ställning som en stormakt.

I konsten att söndra och härska använ-der Putin EU:s fossilberoende till sin egen fördel. EU har ingen gemensam energipo-litisk strategi gentemot Ryssland. Det gör att Putin kan spela ut medlemsländernas regeringar mot varandra och det är också anledningen till att EU inte agerar mot de kränkningar av mänskliga rättigheter som sker i Ryssland och andra lydstater som ex-empelvis Tjetjenien.

Ett närliggande exempel är också den rysk-tyska gaspakten Nordstream där det tyska intresset att säkra tillgång på gas tydligt sätts före Europas bästa. Den svenska regeringen godkände bygget av Nordstream som går över svenska vatten och som transporterar rysk gas till Tysk-land. Nordstream är en konkretisering av Putindoktrinen; en energipolitisk ”by-pass”

av Ukraina och Vitryssland som säkerstäl-ler en direkt gasexport till Tyskland utan komplikationer. Genom Nordstream har Putin fått kontroll av ”gaskranen” till Tysk-land/Nordeuropa men även av kranen till Ukraina och Vitryssland som hamnat i ett energipolitiskt järngrepp och utanför EU:s intressesfär.

En positiv utveckling i Ryssland förutsät-ter givetvis också att de enorma miljöpro-blemen äntligen börjar tacklas resolut och med moderna metoder; ett fördjupat seriöst svenskt-ryskt samarbete på detta område är på tiden.

Sverige skulle kunna spela en viktig roll i att göra både Europa och vår egen ekonomi fossilfri men lösningen är inte utan problem och målkonflikter. Sverige har ovanligt bra förutsättningar att använda biomassa för energi- och råvaruförsörjning jämfört med de flesta andra länder som omfattas av EU:s klimat- och energimål. Sverige sitter på en guldgruva i form av tillgångar på jord, skog, vatten och framförallt biomassa. Trots detta importerar Sverige virke från Östeuropa och Ryssland till bland annat produktion av bio-drivmedel. Detta trots att Sverige har väl-digt goda förutsättningar att effektivisera uttaget av bioenergi och på så vis snabba på omställningsprocessen till förnybart.

Avgörande är målet om en modern sä-kerhetspolitik som omfattar mer än enbart militära hot. En politik som stödjer indi-vider och organisationer i vår omvärld som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati. Växande klyftor och överut-nyttjande av jordens resurser undergräver mänsklighetens gemensamma säkerhet. Dessa synnerligen allvarliga säkerhetshot låter sig, emellertid, inte skju-tas eller bombas bort.

Linnéa Engström statsvetare, feminist

EU är till 60 procent beroende av import av

rysk gas och råolja. I Sverige kom-mer 42 procent av all råolja från Ryssland.

Per Gahrton: Någon gång i början av 90-talet när Miljöpartiet hade sin första session i riksdagen hade jag en debatt med dåvarande utrikesministern Margaretha af Ugglas om EU. Hon sa ”jag förstår inte, Per Gahrton är ju anhängare till FN, Europa-rådet och ett antal andra internationella organisationer på global och europeisk nivå. Hur kan Per Gahrton då vara mot-ståndare till EU?” Jag försökte då förklara att EU är en sorts statsbildning och inte en samarbetsorganisation.

Från början var nästan alla gröna par-tier skeptiska av två skäl; det ena vara att EU inte var eller är en miljöorganisation. Det andra var naturligtvis att det var för centralistiskt, vilket stred mot lokalsam-hällets tankar. Men efterhand som histori-en gick och EU utvidgades så accepterade allt fler partier EU som den dominerande

europeiska samarbetsorganisationen. Och som ni vet så nådde Miljöpartiet dit för några år sedan i en medlemsomröstning, när man släppte kravet på EU-utträde. För mig personligen var det avgörande 2004 när EU utvidgades från 15 medlemsstater till 25 och sedan 28. EU blev den enda ”show in town” som vi måste jobba med, vad vi än tycker i grunden. Jag anser att det inte finns någon väg tillbaka för ett enskilt land. Om det hela skulle braka så är det annorlunda, men det är ing-et jag önskar.

Och EU är både bra och dåligt. Låt mig säga några bra saker om EU. EU:s miljö-byrå gav nyligen ut en fantastisk rapport ”Late lessions from early warnings”. Där man går igenom ett 20-30-tal miljöområ-

den som kemikalier eller hela klimatpoli-tiken. I rapporten visar man att det funnits tidiga varningar, tidig kunskap och där det ibland inte hänt någonting och ibland hänt någonting efter 10, 30 eller 100 år. Det är

en av de bästa miljörapporter jag har läst.

Cogito gav ut en bok för ett par år sedan av en fredsforskare i Lund; Jan Öberg – En fredspo-litik för EU. Där han visade hur EU skulle kunna och redan har en hel del instrument för icke-våldslik fredspolitik. Men ändå är de gamla gubbarna i EU-

parlamentet och EU-kommissionen så för-älskade i det här med militär. De kan inte tänka sig att EU kan bli en viktig faktor om man inte har en armé. Man kan heller

deFacto30

Gröna visioner för ett framtida Europa

Den andra juli arrangerade Cogito ett seminarium i Almedalen om gröna visioner för ett framtida Europa. Tre gröna debattörer bjöds in för att ge sin syn på ett framtida europe-iskt samarbete. Klarar nuvarande EU framtidens utmaningar eller behövs ett radikalt ny-tänkande? Deltog gjorde Maria Wetterstrand som varit drivande när Miljöpartiet släppte sitt krav på EU-utträde, Per Gahrton, ordf Cogito som länge kämpat mot de gröna fede-ralisterna i Europa men nu accepterat att vi är med i unionen samt Max Andersson, EU-ansvarig i partistyrelsen som är känd för sin EU-kritiska hållning. Här kommer ett utdrag från seminariet.

Samtalet

deFacto 31

inte förneka att EU har inflytande, oftast positivt, på de länder som är kandidatlän-der. Såsom Turkiet, eller balkanländerna.

Men sedan har vi alla negativa saker. Sveriges riksdag tog ett beslut häromda-gen där man kritiserade EU för att besluta en massa klåfingriga saker om Europeiska hamnar. Till och med Sydsvenskan som är Sveriges mest EU-vänliga tidning hade en rubrik häromveckan ”Har EU-kommissio-nen fått solsting?” För att man inför straff-tullar för att Kina gör bättre och billigare solpaneler än EU. EU lägger sig i en väldig massa saker.

Sedan visar den stora eurokrisen att vi hade rätt, en sådan här stor organisation med gemensam valuta funkar inte. Där är vi idag.

Då kommer vi fram till den grundläg-gande frågeställning – vilket håll ska EU gå

åt? En del drar slutsatsen att det måste bli mer stat. Det måste helt enkelt bli en för-bundsstat, med gemensam budgetpolitik och gemensamt alltihopa. Andra backar, och det intressanta är att det inte bara är gamla EU-skeptiker i nordvästra Europa, Skandinavien, England, Irland. Jag läser mycket franska tidningar och där säger Le Mond i en stor analys nyligen, att det funkar inte det här. Europa som en enhet det är en myt, inte ens Romarriket sträckte

ju sig hit upp. Den där tanken att man ska återförena Europa den avfärdar man. Dess-utom säger man att EU idag är ett nylibe-ralt ekonomiskt projekt. Man styr centralt men man låter kapitalet fungera på ett ny-liberalt sätt. Och det är bakgrunden till den nedrustning vi har sett i Sverige och andra europeiska länder. Man skriver till och med att EU håller på att föra oss till medeltiden, genom att man nedrustar staten. Man ned-rustar det offentliga välfärdssystemet. Man återgår till att ”var och en är sin egen lyckas smed”.

Slutligen, de gröna i Europa har tidigare varit entusiastiska till att bygga en stor eu-ropeisk stat. Men nu är man inte lika en-tusiastiska längre. De gamla federalisterna börjar bli skeptiska på grund av verklighe-ten, det fungerar inte som det var tänkt. EU-federalisterna propagerar ofta för sitt

För mig personligen var det avgörande 2004 när

EU utvidgades från 15 medlems-stater till 25 och sedan 28. EU blev den enda ”show in town” som vi måste jobba med, vad vi än tycker i grunden.

deFacto32

bygge genom hur det borde vara, inte hur det faktiskt fungerar, och det håller inte längre.

EU måste backa på en massa områden, men gå framåt när det gäller miljö och icke-våldslikt fredsarbete. Där skulle EU kunna bli den verkliga världsmakten. Gå före när det gäller miljö och ställa upp för fredska-pande insatser, i FN-regi. Ett sådant EU skulle vi gröna verkligen kunna stödja.

Max Andersson: Nu har ju Per pratat mycket om vi-sionerna, därför tänkte jag prata mer om realpolitik. Det är oerhört spännande att vara EU-kritiker idag. Det kan gå riktigt, riktigt bra med EUs utveckling. Det kan också gå riktigt, riktigt dåligt. Det kan gå så dåligt att Storbritannien lämnar, att EU utvecklas till ett Europas förenta sta-ter. Och att sossar och moderater på allvar funderar på om Sverige ska vara med. Det är väldigt svårt att förutsäga vad som kommer att hända.

En sak som händer just nu är att EU har tagit på sig för mycket makt i och med Lis-sabonfördraget. Man har tagit på sig mer

makt än man klarar av att hantera, man har tagit på sig mer makt än medborgarna är beredda att acceptera.

Om man kollar på eurokrisen som ut-löstes av finanskrisen 2008, så har den lett till otroligt mycket lidande. Det är mass-arbetslöshet på riktigt, när arbetslösheten närmar sig 20-30% i länder i sydeuropa. Och det är för att man inte längre har de

nationella verktygen att hantera en ekonomisk kris. När man inte kan konkurrera på marknaden för att valutan har blivit felvär-derad. Då driver man upp en massarbetslöshet för att på den vägen, långsamt och plågsamt tvinga människors löner att sjunka under loppet av 10-15 år, för att på det viset återupprätta

konkurrenskraften. Istället för att göra som tidigare, att man devalverade och så var det klart. Det här skapar ett enormt missnöje i sydeuropa samtidigt som det skapar ett missnöje i nordeuropa i Tyskland exempel-vis, där människor är sura för att de måste vara med och hjälpa till att betala för att hålla sydeuropa ur plåga och lidande. Sam-tidigt tjänar den tyska exportindustrin en massa pengar på den här krisen. Det är en

extremt komplicerad situation och det är också en farlig situation på sikt.

Nu kommer lösningen. Det kommer från det konstigaste hållet av alla, nämligen från den brittiska högerregeringen. Vad de har sagt är att man är trötta på att EU hela ti-den centraliseras, år 2017 ska man ha en folkomröstning i Storbritannien om Stor-britannien ska fortsätta vara medlemmar i EU. De kräver en omförhandling av fördra-gen, man bryter utvecklingen mot centrali-sering, man tar tillbaka makt till medlems-staterna. Och efter den omförhandlingen ska de folkomrösta om de ska vara kvar. Det är ganska okänt i svensk debatt, än så länge. Som jag ser det, det värsta som kan hända, det är att Storbritannien läm-nar, att EU blir mer slutet, protektionistiskt och utvecklas mot ett Europa förenta stater och att Sverige är kvar. Därför är det vår uppgift nu som svenskt Miljöparti, att göra vår del för att se till att den här omförhand-

Det är oerhört spännande att vara EU-kritiker idag.

Det kan gå riktigt, riktigt bra med EUs utveckling. Det kan också gå riktigt, riktigt dåligt.

Samtalet

deFacto 33

lingen blir framgångsrik. Så att EU slutar att centraliseras, man tar tillbaka makt. Det finns några saker som behöver göras.

Till att börja med, länder som hamnar i ekonomisk kris, som exempelvis Grekland och som vill lämna EU, ska få hjälp att göra det. De ska få en ordentlig, mångmiljard-summa för att lämna. För om man vill läm-na är det väldigt plågsamt, men att stanna kvar är också plågsamt. Om man vill lämna ska man få hjälp så att det fungerar, för när man devalverar måste man få hjälp att kunna växa igen snabbt. Det valet ska vara öppet för alla medlemsländer som vill lämna, liksom att lämna euron men stanna kvar i EU.

Risken är att eurozonen brakar samman som det ser ut just nu. Det är bättre att man ser till att ta itu med det så snabbt som möjligt. Jag tror det kan fungera för vissa

länder att hålla igång euron, Tyskland och Österrike exempelvis kan fungera ganska bra tillsammans. Frankrike och Tyskland kanske kan fungera bra tillsammans. Men det är ett problem när länder som utvecklas på olika sätt har samma valuta men ingen gemensam stat för det.

Vad vi mer behöver göra är att bryta det demokratiska underskottet. De flesta kän-ner inte till vilka lagar som kommer från Bryssel, hur lagarna instiftas. När det blir en diskussion som den om datalagringsdi-rektivet som det var förra året, då är det fem år för sent. Då har man en diskussion om man ska införa något som EU redan in-stiftat för fem år sedan. Vi måste först få ned diskussion om nya EU lagar till med-borgarna.

Det första steget att göra det, är att in-volvera de nationella parlamenten och par-lamentarikerna i EUs beslutsprocesser. Som

det är nu tas de över huvudet på medbor-garna men också över huvudet på de natio-nella parlamenten.

En av de viktigaste sakerna vi måste för-svara, under omförhandlingen som Storbri-tannien får igenom, det är rätten att fatta överstatliga miljöbeslut. Har man en inre marknad måste man ha rätten att kunna fatta överstatliga miljöbeslut. Vi måste ock-så ta chansen att gå till offensiv och säga att länder ska ha rätt att föra en hårdare miljöpolitik. Man ska ha rätt att förbjuda skadliga produkter. Det tror jag också vi kan få igenom. Det är oerhört spännande att vara EU-kritiker och jobba med de här frågorna, det kan gå riktigt bra.

Maria Wetterstrand: Min grundinställning i politiken är att besluten ska fattas så nära människor som berörs som möjligt. Och det där säger ju ganska

En av de viktigaste sa-kerna vi måste försvara,

under omförhandlingen som Storbritannien får igenom, det är rätten att fatta överstatliga miljöbeslut.

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto34

många partier att man vill. Det säger även EU att man vill, men de facto är det så idag att många politiska beslut tas på en väldigt hög nivå och ganska långt ifrån de männis-kor som berörs av dem.

Om man fattar beslut närmare män-niskorna blir de bättre anpassade efter de människor som berörs, människorna res-pekterar besluten bättre, och den enskilde har större möjlighet till inflytande plus att man minskar risken att människor känner maktlöshet. Maktlöshet och frustration är väldigt skadlig när man har en stor grupp människor som känner så därför att det bidrar till dålig social stabilitet och att na-tionalistiska partier växer, såsom att man får in nazister i parlamenten eller totalitära ideologier får fotfäste på ett sätt som är mycket obehagligt.

Nu ser det ut så att vi har nationalstater-na som sedan länge har möjlighet att fatta beslut där den kommunala eller regionala nivån inte räcker. Jag tycker personligen att nationalstaterna har för mycket beslu-tanderätt i förhållande till kommunerna och regionerna och är väldigt skeptisk till olika former av förstatligande som ser till att allt blir precis likadant överallt. Jag tror att olika människor kan vilja olika saker i olika kommuner och regioner och att det kan vara helt ok att göra olika. Ibland be-hövs det beslutsnivåer som ligger över de nationella parlamenten, det kan vara ge-mensamma angelägenheter om att man har ett hav som Östersjön som man behöver

hantera gemensamt. Det kan vara så att man har ett samarbete inom FN för att sä-kerställa universella mänskliga rättigheter. Miljöpartiet har ju alltid i grun-den haft en väldigt positiv syn på internationellt samarbete. Sedan kan man tycka massa skilda sa-ker om FN, men den stora skill-naden med FN är att det är ett mellanstatligt samarbete vilket innebär att varje enskild nation kan välja att stödja eller avvisa gemensamma överenskommel-ser och förslag. Alltså man har en nationell beslutanderätt kvar.

EU har en helt annan struktur där man ger upp den nationella beslutanderätten och överlåter den till EU, ganska mycket detaljer som påverkar våra vardagliga liv. Man kan till exempel stifta regler som ska motverka korruption som får som konse-kvens att man inte längre kan köpa SMS-biljetter på ett enkelt sätt i tunnelbanan i Stockholm.

I grunden är min hållning väldigt skeptisk för det minskar möjligheten till demokra-tisk kontroll och det minskar möjligheten

till inflytande för enskilda människor. Och demokrati bygger i grunden på att män-niskor ska kunna involveras i besluten. Har man alltför långt avstånd mellan de beslu-ten berör och de som fattar dem så blir det oerhört svårt att påverka.

Men det finns trots allt några saker jag tycker kan motivera att man fattar beslut på en överstatlig nivå. Och den viktigaste anledningen är det gränsöverskridande

miljöfrågorna. Om det är så att miljöpåverkan i Sverige drabbar andra länder så måste de ha en chans att säga ifrån. Det där var till exempel en diskussion när man eldade massor i England och så blåste det hit och regnade ned på våra skogar och sjöar som drabbades av försurning. När deras beslut hotar miljön ska vi

också ha möjlighet att påverka dem.Det kan också vara så på miljöområdet

att om man fattar gemensamma beslut så kan man höja ambitionsnivån istället för att några länder smiter undan och tar kort-siktiga ekonomiska vinster på att strunta i att ha miljökrav.

Det andra är grundläggande mänskliga rättigheter. Ett nationellt parlament bor-de inte kunna förvägra sina medborgare mänskliga rättigheter även om de besluten tas i majoritetsbeslut, därför att mänsk-liga rättigheter bör vara universella. Sedan finns det alltid en diskussion om var drar man gränsen för mänskliga rättigheter,

Jag tycker personligen att nationalstaterna

har för mycket beslutanderätt i förhållande till kommunerna och regionerna

Samtalet

Ett nationellt parlament borde inte kunna förvä-

gra sina medborgare. mänskliga rättigheter även om de besluten tas i majoritetsbeslut, därför att mänskliga rättigheter bör vara universella.

deFacto 35

men där handlar det om att man lägger en basnivå som ska gälla alla.

Den tredje saken som jag alltmer har börjat tycka kräver överstatliga beslut är att låta människor röra sig fritt över grän-ser. Jag är mycket liberal i det avseendet att jag tycker att människor ska kunna röra sig fritt i världen och bosätta sig och arbeta och studera vart man vill. Och för att det ska fungera så finns det skäl som talar för att man behöver vissa överstatliga beslut.

Och då är det såhär att EU är den orga-nisation som vi har här i vårt närområde som skulle kunna fylla den funktionen. Nu är EU inte det idag. EU har väldigt många

brister, är väldigt präglat av lobbyism och stora starka ekonomiska intressen, man har militariseringen som Per var inne på. Man har en extremt konventionell tillväxtideo-logi som styr vad man gör, stora demokra-tiska brister, väldigt centraliserat beslut-system och absurt nog för få befogenheter vad gäller miljöfrågor, så i vissa fall skulle jag faktiskt vilja ha en mer centraliserad beslutsmakt, men i de flesta frågor skulle jag vilja att det gick åt andra hållet.

Jag var ju den som var den utlösande fak-torn för om vi skulle ha kvar vårt utträdes-krav ur EU eller inte. Och anledningen till det var samma som för Per; att EU har utvid-gats till att innehålla många fler länder, den fria rörligheten omfattar många fler. Och det andra är att klimatfrågorna är så akuta.

Vi hade ju förut idén om att vi ska riva ned EU och bygga upp en annan europeisk samarbetsorganisation som ska kunna han-tera frågorna på det sätt som vi vill. Med

tanke på vilket akut läge de globala miljö-frågorna är i. Det var mina skäl till att jag tyckte vi skulle ompröva vår ståndpunkt. Nu händer det ju saker som ibland kan få mig att känna motsatsen. Och det som jag stör mig allra mest på i det som händer nu är just den fria rörligheten, både för männis-kor inom unionen men också för människor utanför och möjligheten att komma in i EU.

Jag tycker att EU gärna kan växa sig större. Vill några länder sedan gå vidare och samarbeta om enskilda saker, gör det då men låt de som inte vill slippa. Alla måste inte göra lika, det är helt ok att ha olika konstellationer såsom Euro-gruppen. Vi behöver inte vara ledsna för att vi inte är med där, tvärtom så kan vi vara glada att vi slipper.

Detta var ett utdrag från Almedals-seminariet ”Grön idéer om ett framtida

Europa” Vill du lyssna på hela samtalet hittar du det på www.cogito.nu

Foto: P

re

SSBiL

d

deFacto36

Sedan eurokrisen har Grek-land blivit ett land av många dystra siffrorna. I dag lever 38 procent av grekerna under fattigdomsgränsen, sex av tio ungdomar är arbetslösa, anta-

let självmord har ökat med 40 procent, na-zistpartiet Gyllene Gryning får stöd av var tioende grek och landets statsskuld har nått astronomiska summor.

I sin reportagebok Kaos – ett grekiskt krislexikon skildrar Alexandra Pascalidou den mänskliga sidan bakom Greklands alla sorgliga siffror. Genom att intervjua greker i soppkökskön, taxichaufförer, nazister, afri-kanska flyktingar och utblottade människor försöker Pascalidou ge krisen ett ansikte. Hon berättar om eleverna som svimmar av hunger i skolan. Cancerpatienter som inte längre har råd med cellgifter. Äldre som tar livet av sig för att de inte vill vara en eko-nomisk belastning för sina barn. Det är en fin med otroligt dyster skildring av männis-korna i världens snabbast sjunkande eko-nomi.

I det Grekland som Pascali-dou beskriver är det tydligt att krisen inte bara är ekonomisk – det är också en politisk och

demokratisk kris. De ekonomiska åtstram-ningspaketen från trojkan – EU-kommissi-onen, ECB (Europeiska centralbanken) och IMF (Internationella valutafonden) – har ge-nomförts trots att de folkvalda röstade emot dem. Pressfriheten begränsas i takt med att ekonomin försämras, samtidigt som en allt större andel av grekerna vänder sig till Gyl-lene Gryning - ett våldsbejakande parti som har Nazityskland som sin stora förebild – ef-tersom de är ”de enda politikerna som lyss-nar på folk”.

Styrkan i Alexandra Pascalidous berät-telse om Grekland är att hon – till skillnad från den mesta rapporteringen från Grek-land som når svenska öron – har ett ini-frånperspektiv. Med sina grekiska rötter och många år i landet är Pascalidou ”vi” med grekerna och kan se krisen både utifrån och inifrån med en frisk blick. Från där hon står betraktar hon mediebilden av Grekland i övriga Europas press med förfäran. Hon gör sitt bästa för att slakta myten som fötts i me-dia om grekerna som ett gäng lata slöfockar

som gå i pension i 50-årsåldern, be-talar några promille i skatt

och som med sin slappa livsfilosofi och bris-

tande arbetsmoral själva orsakat landets alla problem. Enligt Pascalidou är detta en myt som har väldigt lite med verkligheten att göra. I själva verket jobbade genomsnittsgre-ken före krisen sex timmar längre i veckan än de flesta svenskar och gick i pension flera år senare än genomsnittseuropén.

Hur hamnade då Grekland här? Vem bär skulden för krisen? Hade den kunnat undvikas? Pascalidou verkar vara väldigt kluven. Å ena sidan berättar hon om Grek-land som ett offer för ett nyliberalt expe-riment från omvärlden och om hur landet helt förlorat självbestämmanderätten till trojkan över den ekonomiska politiken. Å andra sidan visar hon att grekerna själva duktigt lagt grunden för krisen med svå-gerpolitik, korruption och en hejdlös köp-fest på lånade pengar i samband med OS i Aten 2004.

De djupare ekonomiska och politiska analyserna har dock lämnats utanför bo-ken för att ge plats åt personliga porträtt och engagerande historier från gatan. Ge-nom att läsa Kaos får man bättre koll på händelserna bakom den grekiska krisen, men någon större förståelse för krisen ute-blir. Boken fungerar bäst som en slagkraf-tig ögonöppnare. Det är en berättelse som borde sätta igång en diskussion kring vår bild av den grekiska krisen. En diskussion som är otroligt aktuell i den ekonomiska krisens Europa där Greklands öde är ett drama som inte bara angår grekerna.

Kajsa Karlström

Kaos i eurokrisens centrum Bokrecension

Styrkan i Alexandra Pas-calidous berättelse om

Grekland är att hon – till skillnad från den mesta rapporteringen från Grekland som når svenska öron – har ett inifrånperspektiv.

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto 37

5 frågor till...Alexandra Pascalidou, svensk-grekisk journalist, programle-dare och författare som nyligen gett ut boken Kaos - ett grekiskt krislexikon.

1 Varför kände du att du be-hövde skriva en bok om krisen i Grekland?

– För att bota den okunskap och miss-visande propagandistiska skildringar som pumpats ut i medierna sen krisen började. Jag försökte sedan komplicera krisrappor-teringen redan med min dokumentär ”Vad är det för fel på grekerna?” som sändes i SVT och nu finns på YouTube. Men efter-som allt inte blev sagt där skrev jag en bok om allt mainstreammedierna medvetet el-ler omedvetet utelämnar i sina undermå-liga rapporter. Som grekinna, som studerat på universitet i Grekland och arbetat i grekisk TV fick jag en insyn i samhället och systemet som jag ville dela med mig. Verk-ligheten är inte svartvit trots att man skulle önska det ibland för att det gör världen lite enklare att begripa.

2 Hur stor del av skulden för Greklands kris anser du att EU och Europe-

iska centralbanken har?– EU, ECB och IMF bär en stor börda

på sina axlar som de delar med grekiska regeringar för den misär som blivit män-niskors vardag. Trojkans katastrofala spar-slakt och krishantering har ju enligt även dem själva visat sig vara kontraproduktiv och istället för att skona de skuldsatta ökat skuldberget. Erkännandet kom dock lite sent och utgör ingen lindring för ett folk som går på knäna. Bokstavligt talat.

3 I din bok pratar du om en väx-ande klyfta mellan Nord- och Sydeuropa. Vad är det för

klyfta?– Det är en ekonomisk,

politisk, kulturell klyfta där de skuldsatta Medel-

havsländerna som också geografiskt befinner sig i en öm situation där de måste hantera människor som drun-

knar i deras vatten, de måste fungera som EU:s gränsvakter gentemot resten av Europa. Vi ser också att Tyskland tjänat på

krisen medan resten av Sydeuropa ligger på intensiven. Jag skriver mer om detta i boken ni borde läsa.

4 Tror du att Greklands nuva-rande ordförandeskap i EU kommer ha (eller har) någon

politisk effekt i Grekland?– Marginellt, men jag hoppas att EU-ko-

ryféerna får en insyn i människors vardag och att de inser att det är läge för en skuld-avskrivning.

5 Vad tror du kommer att hända med Grekland under de närmaste åren? Åt vilket

håll går utvecklingen?– Efter att ha läst så många böcker om

finanskriser har jag insett att ekonomer är som astrologer - deras prognoser har visat sig lika träffsäkra. Jag är optimistisk av min natur och hoppas allt blir bra, att korrup-tionen förpassas till det förflutna, att män-niskor återigen får sociala skyddsnät, att ekonomin börjar blomstra, att hela syste-met går från det föråldrade till ett modernt, effektivt som är humant. Mest av allt hop-pas jag att någon tänder ljuset så att mör-kerkrafterna avslöjas och försvinner och att demokratin kan repareras.

Kajsa Karlström

Fot

o: M

iA C

Ar

LSS

On

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto38

EU:s kulturpolitik

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto 39

Målet är att vi ska känna gemenskap

U meå står värd för det euro-peiska kulturhuvudstads-året 2014, och EU:s kultu-rella fokus är därmed extra synligt för oss svenskar. För konstälskare är EU:s väx-

ande kulturengagemang på många sätt positivt – nya inkomstmöjligheter är ett välkommet inslag i en bidragsberoende konstvärld. Men varför ökar EU:s fokus på kulturen? Svaret handlar till stor del om att kultur är ett effektivt politiskt redskap.

Kulturpolitiken låg under lång tid ut-anför EU:s kompetensområde. Frågan var känslig eftersom en gemensam kulturpo-litik befarades inkräkta på medlemssta-ternas nationella identitet. Kulturpolitik i EU blev därför verklighet först med Maast-richtfördraget 1993. Då hade den europeis-ka integrationen redan kommit långt inom andra områden och medlemsländernas befolkning hade vant sig vid tanken på en europeisk enhet.

Fördraget slår fast att EU ska stödja ett gemensamt europeiskt kulturarv. Samti-digt ska Europas regionala mångfald tas tillvara och uppmuntras. Från att ha varit blygsam har EU:s kulturella verksamhet vuxit och under senare år flerdubblats. EU:s kulturella arbete utförs idag i första hand inom ramarna för satsningarna Kul-turprogrammet och Europeisk agenda för kultur. EU beskriver själva hur de ser på kulturen som “ett oumbärligt inslag om man skall kunna uppnå EU:s strategiska mål välstånd, solidaritet och säkerhet”. På ett ekonomiskt plan önskar EU stimulera den europeiska kulturindustrin och på ett

socialt plan stärka en gemensam europeisk identitet.

För kulturpolitik används inte bara för att stödja konstnärligt skapande. Den an-vänds också som ett politiskt redskap. Konst och kultur har förmåga att forma åsikter, normer och identiteter. För all-mänheten hamnar denna kulturens andra roll ofta i skymundan. Så är inte fallet po-litiskt. Utrikespolitiskt används ofta kultu-rella medel för att forma det egna landets varumärke. Målet är att uppfattas positivt av omvärlden och därmed bli attraktiv att ha att göra med. Inrikespolitiskt kan kultur användas för att stärka identiteter och på så vis knyta människor närmare varandra. Båda användningsområdena används i allt högre grad av EU.

EU fokuserar inte minst på det andra kulturpolitiska användningsområdet – att stärka identiteter för att knyta männis-kor närmare varandra. För att en politisk gemenskap som EU ska fungera är det av-görande att befolkningen identifierar sig med den. Om EU:s befolkning inte identi-fierar sig med projektet, får de också svårt att identifiera sig och känna samhörighet med varandra. Risken är att invånare i så

fall ställer sig tveksamma till ett djupare samarbete. Eftersom EU eftersträvar ett fördjupat samarbete hamnar identitetsfrå-gan i fokus. Beslut om ytterligare europeisk integration kräver folkets stöd – ett stöd som idag är svagt. Här blir orsaken till EU:s växande kulturella intresse tydligt. Kultu-rens förmåga att utveckla en gemensam identitet ska göra EU:s befolkning mer po-sitiv till fördjupad ekonomisk och politisk integration.

Att EU-samarbetet förenklas med hjälp av kulturens förmåga att forma identiteter är ingen ny tanke. Redan i EU:s barndom diskuterades problematiken som kan upp-stå om ett område integreras ekonomiskt och politiskt, men inte kulturellt. Jean Mon-net, en av arkitekterna bakom EU, påstås ha sagt att ”if we were to do it all over again, we would start with culture”. Nästa gång du ser EU:s logga i ett kulturellt samman-hang kan du fråga dig vad EU vill uppnå med att stödja projektet.

EU:s medlemsländer är redan idag tätt sammanknutna och samarbetet är på väg mot en punkt där nationsgränser blir allt-mer otydliga. Utan en gemensam identitet kan en sådan tanke verka skrämmande. Vad det är för typ av kultur som en gemensam identitet ska bygga på är fortfarande en fråga som EU behöver svara på. Detsamma gäller ovissheten kring om en sådan kan formas utan att regionala kulturer blir li-dande. Viktigast av allt: stödjer EU:s befolk-ning tanken på en gemensam kultur? Klart är att EU börjat utnyttja kulturens politiska potential, men att formandet av en gemen-sam europeisk identitet är en svår uppgift. Kulturpolitiken blir därför un-der kommande år EU:s främ-sta redskap – och utmaning.

Hanna Svensson

EU:s logga finns helt plötsligt överallt. När du väl börjat tänka på det upptäcker du den snart i samband med olika utställningar, i filmers eftertexter och i teaterpjäsers pro-gramblad. EU:s kulturella intresse ökar – frågan är varför.

För att en politisk ge-menskap som EU ska

fungera är det avgörande att befolkningen identifierar sig med den. Om EU:s befolkning inte identifierar sig med projektet, får de också svårt att identifiera sig och känna samhörighet.

Foto: ST

OC

KVAU

LT

deFacto40

defacto

u Occupy Wall Street u Vinst i välfärden? u Memer – idéer med eget liv

nr2En idépolitisk tidskrift från Gröna Studenter

Läs deFacto på nätet och läsplattan!

På Tidskriftendefacto.se lägger vi upp gammalt

material och smakprover från kommande nummer.

Du kan också bli prenumerant och få deFacto som e-tidskrift

direkt till din läsplatta eller dator. Maila till

defacto@gronastudenter.seför att starta din prenumeration

deFacto 41

Först liberala

sen gröna

Inom Miljöpartiet stöter man ofta på två deviser; ”vi är varken röda eller blå – vi är grö-na!” samt ”vi hör varken till höger eller vänster – vi vill rakt fram!”. Detta är något som miljöpartister och andra inom miljörörelsen brukar finna en trygghet och slagkraftighet i. Men frågan är hur pass väl det stämmer. Om man ska förstå ’grönt’ som skiljt från ’blått’ och ’rött’, vad betyder då grönt?

Jag kommer i den här artikeln att argumentera för att gemene miljöpartist troligen har en felaktig uppfattning om hur den miljöpartistiska ideologin faktiskt ser ut, på grund av att den gröna ideologin – ekologismen – till stor del saknas i partiprogrammet. Istället för att säga att Miljöpartiet är grönt så är det mer rimligt att säga att Miljöpartiet är liberalt i första hand och grönt i andra hand.

Analys MP:s ideologi

deFacto42

A tt säga att den gröna ideo-login ska ligga till grund för Miljöpartiets politiska gär-ning kan tyckas vara att slå in öppna dörrar, men vad grön ideologi egentligen

innebär är svårare att lista ut. Om vi som utgångspunkt tar att den ska vara skild från den röda, vänsterut riktade, socialismen och de blå, högerut riktade, ideologierna liberalism och konservatism så kan vi nog komma en bit på vägen.

Statsvetaren Andrew Dobsons gör i sin bok Green Political Thought en utförlig analys av vad den gröna ideologin inne-bär. Han argumenterar för att ekologismen är en politisk ideologi i sin egen rätt. Han skiljer den från vad som på svenska kall-las för ekomodernism. Skillnaden ligger i att ekologismen eftersträvar en mer radikal omvandling av samhället jämfört med eko-modernismen som eftersträvar en mindre omfattande reformering. En grund för det-ta är ekologisters och ekomodernisters syn på ekonomins och befolkningens tillväxt.

Ekologister har grundsynen att ekono-misk tillväxt bör begränsas på grund av att jordens bärförmåga bara klarar en viss mängd människor, med tanke på begrän-sade möjligheter till matproduktion och absorption av utsläpp. Detta är förstås inte förvånande för en person som är bekant med den gröna diskussionen. Ekomoder-nister å andra sidan anser inte att tillväxten måste överges och att samhället måste stäl-las om på ett revolutionerande sätt. Istället så argumenterar man för att konsumtion, investeringar och produktion kan fortsätta som vanligt förutom att inriktningen på respektive aktivitet ska bli grön.

Ekologismen innehåller också en mora-lisk dimension där man avsätter människan från den tron hen befunnit sig på sen upp-lysningen. Den icke-mänskliga naturen be-

sitter egenvärde i en ekologists ögon vilket innebär att vi har skäl att värna om naturen även om vi inte själva skulle gynnas av det-ta. Vissa ekologister åberopar en mer djup-gående, inre revolution som innebär att vi ändrar synsätt där människor är mer som en del av naturen än skild från naturen. Tanken är att vi förverkligar oss själva i samklang med naturen, inte genom exploatering.

Motsatsen till detta är det som kallas An-tropocentrism, eller människocentrism: att endast människan har ett egenvärde och att naturens och djurens värde beror på om de är till nytta för oss eller inte. Detta är ett synsätt som ligger i linjer med ett ekomo-dernistiskt perspektiv.

Att diskutera ekologism och liberalism, i så svepande ordalag som jag nu kommer att göra är problematiskt; det finns lika många olika former av varje ism som det finns utövare. Dock kommer jag att försöka hitta vissa grundläggande utgångspunkter. Ekologism ser jag i grunden som ett speci-fikt förhållningssätt till den icke-mänskliga naturen. Vi ska bry oss om och värdera na-turen i sig, alternativt att vi ska förverkliga oss själva genom naturen. Utan detta har jag svårt att se att ekologismen skulle skilja sig från andra ismer.

Ekologism har ofta haft många berö-ringspunkter med socialism och anarkism. Tankarna om revolution kommer till viss del där ifrån, men också de direktdemo-kratiska idealen. Dessa ideologier har ofta enats i kritiken mot kapitalismen och dess trogna bundsförvant: liberalismen. Länge har ekologister fördömt liberalismen för dess destruktiva inflytande. Dock vill jag

hävda att för att kunna försvara den typ av konstitutionell demokrati som många av oss värnar om så måste vi vara liberala.

Något förenklat kan man säga att det finns två typer av liberalism; politisk li-beralism och omfattande liberalism. Den politiska liberalismen har ett ganska litet omfång i förhållande till den omfattande liberalismen. Politisk liberalism innefattar bara statens grundläggande institutioner (lagar, myndigheter, rättigheter osv.) med-an den omfattande liberalismen innefattar alla delar av livet – hur varje person bör leva och vad den bör värdera. Den politiska liberalismen säger ingenting om hur män-niskor bör leva eller vad de ska värdera. Det enda den politiska liberalismen värderar är att staten ska hålla sig neutral inför män-niskors uppfattningar om det goda livet så länge dessa personer också respekterar an-dra människors olika uppfattningar om det goda. Den politiska liberalismen omfattar många värden – pluralism. För denna libe-ralism är John Rawls den som satt agendan och dess mest inflytelserika tänkare.

En omfattande liberalism har mycket snävare uppfattning om vilka värden som är viktiga, traditionellt är det självbestäm-mande och självägande exempelvis. En klassisk förespråkare för självägande och äganderätten är Robert Nozick som exem-pelvis hävdar att skatt är stöld i sin bok Anarki, Stat och Utopi.

Miljöpartiets partiprogram har ett brett perspektiv. Högt och lågt avhandlas med ömsom konkreta förslag och ömsom filo-sofiska tankar. Det ideologiska ställnings-tagande i programmet som är mest tydligt är idén om att Miljöpartiet är ett frihetligt parti. Människan ska få utvecklas till den hen vill utan att staten ska premiera det ena eller andra levnadssättet. Staten ska inte ens tvinga medborgare att värna miljön.

Det ideologiska ställ-ningstagande i program-

met som är mest tydligt är idén om att Miljöpartiet är ett frihet-ligt parti

deFacto 43

deFacto44

Alla människor ska få söka lycka, kunskap och förverkligande av den egna potentialen så länge det inte inskränker andras rättig-heter till samma självförverkligande. Detta kallas ofta the harm principle som formu-lerades av liberalen John Stuart Mill i sitt verk On liberty.

I kulturkapitlet i partiprogrammet står det att ”synen på kultur aldrig får leda till att vi reducerar individen till att främst ses som en del av ett kollektiv”. Detta är ett klassiskt individuellt perspektiv i förhål-lande till kollektivet. Miljöengagemanget handlar om att gynna människor: män-niskan ska behandla planeten väl för att vi inte ska skada oss själva. Det står inte att vi ska värna naturen för naturens egen skull. Det står visserligen i miljökapitlet att ”vi anser att allt levande har ett egenvärde oavsett dess nytta för människan”. Det står samma sak om djuren. Dock tror jag att vi i det ska läsa in att vi inte ska vara grymma i onödan gentemot djuren; vi ska helst inte orsaka lidande. Detta är också en klassisk liberal princip som härstammar från Mill och Jeremy Bentham.

De gånger det pratas om jämlikhet, rätt-visa, rättvis fördelning är detta i princip ute-slutande inriktat på människor. I något fall nämns exempelvis ”miljöns välbefinnande” vilket talar emot människoperspektivet. Men man kan fråga sig hur miljön mår bra? Balans är ett ord som skulle kunna använ-das, men miljön eller naturen, bryr sig väl-digt lite om den är i balans eller ej. De enda som kan bry sig är de som har medvetande

och som sagt så var detta något som redan liberalen Bentham insåg på 1700-talet.

Behöver miljöpartister vara rädda för att förlora den ekologism man trodde att man hade? Nej, det tycker jag inte, av många skäl, där ibland att vissa typer av libera-lism absolut kan bevara viktiga ekologiska värden. Libertarianism á la ”Tea party” kan knappast aspirera på hållbarhet som nå-got att sträva efter men socialliberalismen måste enligt mig upprätthålla de grundläg-gande ekologiska system som vi männis-kor är beroende av. Inom libertarianismen värnar man äganderätten över allt annat. Socialliberalismen där emot tillåter inte att man utnyttjar sitt ägande på ett sådant sätt att det minskar möjligheterna för andra människor att utnyttja sina rättigheter och friheter. För mig innebär det att vi måste bevara de naturliga systemen för att möj-liggöra frihetsutövande för andra.

Miljöpartiet skulle kunna anamma en mer renodlad ekologistisk (grön) ideo-logi genom att exempelvis stryka kapitlet ”Människan” i partiprogrammet och er-sätta det med något som talar om att vi måste värna naturen för dess egen skull. Jag tror dock att vad som är viktigt är hur vi behandlar kännande varelser. Mycket viktigare än hur vi behandlar en sten. Mil-

jöpartiet skulle få mindre inflytande med ett renodlat ekologistiskt perspektiv då jag har svårt att tänka mig att människor vill värna naturen för dess egen skull och inte för människors skull. Mindre inflytande betyder mindre makt att påverka samhäl-let i en hållbarare riktning. Men om libera-lismen tolkad som socialliberalism innebär att jag inte får förstöra naturen för att det påverkar andra negativt så kommer vi fort-farande att kunna bevara naturen och vi behöver inte argumentera för att naturen är värdefull i sig.

I denna artikel har jag försökt att ar-gumentera för att Miljöpartiet i stor ut-sträckning är liberaler, dock med ett starkt miljöengagemang. Utläggningen är inte komplett, men de ekologistiska argumenten som jag anser vara det som rättmätigt kan kallas grön ideologi, lyser med sin frånvaro i Miljöpartiets nuvarande partiprogram. Vi borde dock inte vara rädda att kalla oss för liberaler eftersom det finns bättre och sämre typer av liberalism från en hållbar-hetssynpunkt. Jag tror att vi i första hand är liberaler och i andra hand gröna. Det är dags att våga ta till oss detta.

Mattias Näsman

Miljöpartiet skulle kunna anamma en mer renodlad ekolo-gistisk (grön) ideologi genom att exempelvis stryka kapitlet

”Människan” i partiprogrammet och ersätta det med något som talar om att vi måste värna naturen för dess egen skull.

deFacto 45deFactodeFacto

Det här är en annons från Carl Schlyter EU-parlamentariker (MP)

Äntligen här!Nytt botemedel mot allvarlig ideologibrist

VARNINGKända biverkningar (mycket vanliga): Förlorad tilltro till en lånefinansierad bub-belekonomi som mål för mänsklighetens utveckling.

mp.se/carl

I takt med att förändringskraften mot det gröna samhället mattas av, ses en allt tydligar e koppling till den växande folk-sjukdomen ideologibrist. Detta leder till för-svagad motståndskraft mot tillväxt beroende, rasism och egocentrism.

Gröna studenter erbjuds nu att delta i ett försök till en ny behandlingsmetod mot ideologi brist.

Vill du delta i försöket skickar du förslag på en intressant bok om alternativ ekonomisk

teori, rättigheter, miljö eller liknande du vill läsa till: carl.schlyter@europarl.europa.eu.

Efter att ha fått OK köper du sedan två exempla r av boken, läser och behåller den ena, samt skickar eller lämnar den andra till Marku s Larsson (Riksdagen, 100 12 Stockholm) eller direkt till Carl Schlyter, tillsammans med en ifylld recension blankett om innehållet.

Vi ersätter dig för kostnaden för böckerna – du bidrar till förbättrat allmäntillstånd för ideologisk hälsa.

Fot

o: A

nd

ré

Mo

ur

Au

x

deFacto46 deFacto46 deFacto46

nStudenten

Johanna Hjertquist

Vad studerar du?– Jag läser Europastudier på Oslos universitet. Det är ett kandi-

datprogram där vi läser en blandning av statsvetenskap och his-toria med ett Europafokus. I programmet läser vi mycket om EU och dess politiska system, men i stort ligger fokus på hela Europa som region.

Jag har valt att studera just Europastudier eftersom jag är in-tresserad av politik, historia och internationella relationer. Jag är intresserad av hur världen fungerar och hur man kan hitta lös-ningar på olika politiska problem. På Europaprogrammet läser vi en kombination av allt detta fast lite mer tillspetsat.

Varför studerar du i Norge?– Den frågan får jag hela tiden! ”Men du är ju svensk, varför

pluggar du här?”. Svaret är att det var kärleken som tog mig till Oslo. Jag kommer ursprungligen från Uddevalla och jag har läst kurser vid Göteborgs universitet tidigare. Jag tänkte väl egentligen fortsätta plugga i Göteborg, men min pojkvän bor i Oslo och det är så tråkigt att ha distansförhållande, så därför valde jag att flytta hit och plugga istället.

Universitetet i Oslo är bra. Dessutom är det extra intressant att studera Europa och EU i ett land som inte är med i EU. Eftersom jag själv levt nästan hela livet i Sverige känner jag att jag får två perspektiv på EU - både inifrån och utifrån.

Hur förhåller man sig till EU i Norge?Norge är inte medlem i EU, men de har ett så kallat EES-avtal

med unionen. EES-avtalet ger Norge tillträde till EU:s inre mark-nad och gör att de ändå förbinder sig till mycket som bestäms på EU-nivå.

Norrmännen är överlag mycket mer EU-kritiska än vad svensk-ar i regel är. Just på mitt program går det många människor som är väldigt positiva till EU och som tycker att Norge borde gå med i EU, men så ser det inte ut i resten av landet.

Samhällsdebatten i EU-frågan är i princip väldigt stängd. I Stor-tingsvalet i höstas lade man locket på debatten och diskuterade inte EU-frågan överhuvudtaget. Jag skulle dock inte bli förvånad om frågan dyker upp på agendan nu när Erna Solberg från Høyre –Norges motsvarighet till Moderaterna – är nyvald statsminister och har bildat regering. Precis som i Sverige är det nämligen hö-gerpartierna som ställer sig mest positiva till EU och som anser att Norge borde gå med i unionen.

Samhällsdebatten i EU-frågan är i

princip väldigt stängd. I Stortingsvalet

i höstas lade man locket på debatten och

diskuterade inte EU-frågan överhuvudtaget.

Studerar EU utifrån

deFacto 47deFacto 47

Vad vinner Norge på att stå utanför EU?– Jag tror att normännen känner sig mer autonoma och själv-

ständiga genom att stå utanför EU. Dessutom har Norge klarat sig undan den ekonomiska krisen i Europa, något de hade riskerat att bli indragna i om det varit EU-medlemmar.

Baksidan för Norge med att inte vara med i EU är att de inte har rätt att vara med och bestämma åt vilken riktning EU ska gå. Det är tydligt att EU:s förordningar slingrar sig in i norsk lagstiftning trots att Norge inte är medlem i EU. För ett par år sedan väckte det till exempel stor debatt när Norge var tvungna att införa EU:s datalagringsdirektiv. Det kan naturligtvis uppfattas som ett stort demokratiskt problem att norrmännen inte har möjlighet att tycka till i beslut som påverkar deras vardag.

Dessutom är det inte bara stater och nationella aktörer som ver-kar inom EU. EU-samarbetet har stärkt rollen för regionerna och för små organisationer som kanske sällan får inflytande i med-lemsländernas nationella parlament. Att Norge valt att stå utanför EU gör alltså att även norska organisationer och regioner förlorar länken till Europas stora maktcentra.

Har din bild av EU förändrats sen du började läsa på pro-grammet?

– Jag visste egentligen ganska lite om EU innan jag började läsa på programmet och jag var nog mer kritisk till hela EU-projektet

då än vad jag är idag. Även om jag fortfarande är ganska skeptisk till EU har jag insett att organisationen och politiken har mer grå-skalor än vad jag förut trodde.

Många uppfattar EU som en stor, tung byråkrati där ingenting går att förändra. Den bilden stämmer kanske till viss del, men vad jag lärt mig genom att läsa Europastudier är att EU:s politik är formbar. Det spelar roll vilka som sitter på maktpositionerna inom EU. EU har nästan alltid varit ett kristdemokratiskt projekt, men EU-politiken har skiftat med vem det är som sitter vid makten. På 80-talet var till exempel politiken som drevs genom EU mycket mer vänsterinriktad än vad den är idag. Det går alltså att driva politik via EU.

Jag är som sagt fortfarande skeptisk till EU. Dock har min tidi-gare skepticism mot hela EU-organisationen numera bytts ut till skepsis mot politiken som drivs inom EU, snarare än mot organi-sationen i sig.

Vad tror du att dina studier kommer leda till i framtiden?– Jag tror jag kommer att vilja läsa vidare efter jag är färdig

med min kandidat och ta en master inom något statsvetarrelaterat. Jag har ingen färdig framtidsplan än, men jag skulle kunna tänka mig att jobba för någon frivilligorganisation, forska – eller kanske flytta till Bryssel och jobba inom EU. Jag känner att Europastudier öppnar upp många möjligheter för mig. n

deFacto 47

Foto: P

riVA

T

deFacto